En ny dag gryr även i Söderköping efter en kväll i vinets tecken. Det första jag kan konstatera är att en fender har har lämnat oss i obeskrivlig sorg. Vi hade nämligen bara fyra fendrar i varierande skick och nu hade den bästa av dem dragit vidare. Återstår tre st halvtaskiga fendrar, ja det är inget större fel på dem förutom att de tappat luften och ser ut som något jag inte vill beskriva.
Efter ett en tids googlande hittade jag ett företag närheten som sålde fendrar, så det fick bli en liten promenad för att köpa ett antal, jag passade även på att inhandla en pump så att jag kunde ge de sladdriga fendrarna en rejäl uppumpning.
När vi ändå var ute och rörde på oss så ville jag passa på att inköpa piller till min pump som gärna vill pumpa för mycket. Det fanns ett apotek alldeles i närheten, men nu snackar vi sommar och semester. Apotekshelvetet var stängt och kunderna hänvisades till ett annat apotek en halvtimmes promenad längre bort. Det var bara att fortsätta inköpsresan ytterligare en timme.
Efter välförrättat värv pumpades de gamla fendrarna, rengjordes och blev lika fina som de fyra nya. Nu var Ellen välbepansrad och det stora sluss-slaget kunde börja. Eftersom vi lämnade Söderköping ganska sent på dagen så han vi bara till Carslsborgs nedre dubbelsluss där vi bestämde oss för att ta nattpaus. Vi hade nu passerat sju slussar och började få lite kontroll på slussandet. Visst gick det åt pepparn ibland men framåt uppåt klättrade vi ju trots allt.
Efter en god natts sömn så väcks jag vid 6-tiden av att min medresenär frågade om jag ville ha kaffe. Jag är ganska morgontrött så jag meddelade att jag tänker sova ett par timmar till, slussen öppnar inte förrän kl 9 så det finns ingen anledning till stress. Jag återvänder till mina drömmar om vin kvinnor och sång ytterligare några timmar. När jag återvänder till den vakna världen så är det ovanligt tyst i båten. Väl uppgången så kan jag konstatera att orsaken är den att min medresenär inte längre är min medresenär, han är nu den råtta som lämnat skeppet i all tysthet. Skilsmässodiket har tagit sin tribut. Tror det han drabbats av är slussnojan. Det är en ohygglig rädsla för att bli smittad och transformerad till slusslucka någonstans i Göta Kanals vattenled. Väl där är man fast för alltid.
Så där sitter jag nu alldeles för mig själv med sisådär femtio slussar framför mig och funderar på om det där med slussnoja är något att bry sig om. Jag bestämmer mig för att skippa sådana sagor och fortsätta på egen hand, även om jag hört att det är jobbigt att slussa själv. Att dessutom göra det med en felkonstruerad båt gör ju inte saken lättare, men skit den som ger sig. Efter att ha tuffat på genom 7 slussar och ett antal fjärrmanövrerade broar så anlöper jag Norsholms gästhamn. Väl där så konstaterar jag att detta kommer inte att hålla 44 slussar till. Då är jag med all sannolikhet transformerad till slusslucka. och fast i Göta kanal för evigt. Lika bra att erkänna sig besegrad av omständigheterna. En båt som inte kan manövreras i låg fart är inget som man fjantar omkring med i Baltzar von Platens livsverk.
GÅ TILL NÄSTA INLÄGG OM ELLEN.
Lämna ett svar