På äventyr med Ellen. Del 4.

Så då gav vi oss äntligen iväg söderut mot Göta kanals inlopp. Till att börja med gick vi för motor eftersom det inte var mycket till vind i sundet. När det öppnade upp lite på fjärden så rullade vi ut genuan och försökte kryssa i motvinden, det gick lika dåligt som det tidigare försöket så igång med motorn alltså. Nu började mitt tålamod ta slut med denna förbannade motor, den flödade över igen. Nu fanns ingen återvändo, vi var på väg och jag tänkte inte motorjävulen vinna en gång till.

Lösningen fick bli att jag öppnade luftskruven på trycktanken och när motorn började tappa fart på grund av bränslebrist så pumpade jag tre gånger på den gummiblåsa som man pumpar upp tryck med, det var precis så mycket att det fyllde förgasaren utan att flöda över. Motorn gick då bra i ca 40 sekunder. Så i flera timmar tillbringade jag tiden med att pumpa soppa i motorn var fyrtionde sekund. Där fick du tji motorjävel.

Så småningom kom vi till en liten ö som hette Slottsholmen, där fanns en sjömack där vi lade till och fyllde på bensin i reservdunken som var tom. Mellan ön och fastlandet gick en linfärja som vi var tvungen att invänta och där råkade jag pumpa för mycket i stressen för att inte köra in i färjan. Jag var ju tvungen att slå back med Ellen och alla vet ju vad som händer när man försöker backa med en Vega, det går åt helvete.

Konstruktören hade förmodligen en dålig dag när han konstruerade roder/propeller installationen. Han hade nämligen placerat propellern ovanför rodret, det medför att ingen propellerström påverkar rodret, vilket medför att båten går precis åt det hållet den vill just för stunden, i detta fallet råkade det vara helt åt helvete fel riktning dessutom så började motorn skrika efter mer bränsle, så i stundens hetta råkade jag klämma till lite för hårt på gummiblåsan varvid motorn storknade ock stannade.

Som tur var så fick vi lite hjälp från ovan. En liten svag bris förde oss sakta tillbaks  mot bryggan på Slottsholmen. Vi lade till och jag bestämde mig för att för åttonde gången skruva bort den satans förgasaren för att försöka justera flottörmunstycket med en liten bricka som Motorreparationer skickat med. Skruva bort den och få dit brickan gick bra. Men sedan hände det som inte skulle få hända. en av mutterjävlarna slet sig och försvann ner i det svarta djupet under motorn.

Om det hade varit svårt att få tag i en 1/4 tums mutter på varvet i Arkösund så var chansen att få fatt i en sådan skapelse här ute på en jävla ö visa sig stört omöjligt, men nu flög faan i mig, motorn skulle inte få sista ordet, jag snokade igenom varenda skrymsle på båten och se på faan, jag hittade slutligen en 1/4 tums mutter, bara en enda, så nu gällde det. Skall jag eller motorfaanskapet ta hem segern.

Allt gick bra, jag fick dit förgasaren och vår färd kunde fortsätta. Förgasaren fortsatte emellertid att flöda över så jag fick fortsätta mitt evinnerliga pumpande ända fram till Mem. Det svåra blev nu att få till timingen när vi skulle börja slussa. Det gällde ju att pumpa vid exakt rätt tillfälle så att inte motorn stannade medan man manövrerade båten vid slussningen. Inte så kul att braka in i slussporten om motorn stannar precis när man skall bromsa eller att man driver in utan motor på tvären i slussen. Jag kan säga att det var ingen barnlek att få till det. Många landkrabbor skrattade nog gott när vi dansade runt med Ellen i kanalen.

Nåväl. Vi nådde slutligen Söderköping och tog en dags ledighet med god mat och några bärs på en liten krog. Vi hittade även ett systembolag där vi inhandlade ett par liter vin. Och allt var frid och fröjd ända till vinet började lösa tungors band. Min medresenär meddelade mig i den sköna kvällssolen i sittbrunnen på Ellen att han inte trodde sig klara trycket på Göta kanal, det är ju inte för inte att den kallas skilsmässodiket, den är ju välkänd för att knäcka folk.

GÅ TILL NÄSTA INLÄGG OM ELLEN.