Ja, ni som har mig som vän på Fejjan vet redan att jag anlänt till Boca Chica. Det var en tripp man inte gärna gör bara för 2 veckor eller så. Skall man utsätta sig för detta så skall man stanna borta länge enligt min nyinskaffade erfarenhet, tro mig.
Jaja, sitta på ett plan och suga i sig drinkar i 17 timmar är väl ingenting. Visst, man får lite sittsår i baken och kramp i benen några dagar men det går över. Grejen är den att om man åker endast för ett par veckor, ja då hinner man knappt bli bra i arslet innan det är dags igen, så tack, men nej tack.
Ok, det var problemet med själva flygningen, man överlever trots allt kroppsliga smärtor, de reparerar sig med tiden. Värre är det med den psykiska tortyren, där har jag inget facit än, på hur lång tid det kan komma att ta innan kallsvett och skakningar i hela kroppen upphör, efter att man hamnat i en kö av något slag. Det räcker med förmodligen med att bara hamna i kön till kassan hos systembolaget för att man skall bryta ihop och skulle någon på ren jävulskap nämna ordet passkontroll, ja då får man transporteras till närmaste tokhospital för upplivning av det autogena nervsystemet. Sånt är inte att leka med.
Så här går det till om man vill lämna Sverige i dag. Föst måste man naturligtvis boka flygbiljett och det är en enkel sak. Man väljer så klart ett bolag man har god erfarenhet av sedan tidigare. I mitt fall föll valet på Air France som har fungerat mycket bra. Att byte skulle ske På Charles Degaule var inget negativt. Det hade fungerat mycket enkelt sist jag gjorde samma tripp.
Nu hör det förstås till saken att världen i dag inte ser ut som den gjorde sist jag reste långväga. Nej nu har ett antal tokskallar som läser koranen som faan läste bibeln bestämt sig för att det inte skall vara enkelt att leva längre. Framförallt inte i Frankrike. Dagen innan min avresa med Air France så bombhotades 2 st Air France plan och tvingades nödlanda. Men nog om det nu. Först skall man ta sig till Arlanda aeroport i tid för att inte missa sitt flyg. Det går till så att man tar bästa kommunikationsmedel som anländer till Arlanda i god tid före take off.
Det är inte tåget skulle jag påstå. Återstår de säkraste alternativen, att cykla eller ta bussen. Avståndet till Arlanda från Kristinehamn diskvalificerar alternativet cykel, kvar återstår alternativet buss. Inte så tokigt val. Det finns toalett på bussarna nuförtiden så man behöver inte gå på torka tre dagar eller slå hårdknut på snorren som man var tvungen att göra förr i tiden när man skulle åka på båtmässna till Stockholm. Man kunde aldrig lita på chaufförens välvilja att göra pisstopp. Var det en sadistisk jävel med ovanligt stor blåsa så stannade han inte på hela resan.
Så där, då har jag bestämt mig för att det blir buss till Arlanda så nu gäller det att boka in en buss som anländer i rätt tid. Det borde inte vara något problem. Bussar är mycket bra på att hålla utsatta tider. Nu är det tydligen på det här viset att långdistansflyg avgår helst på morgonen så vad som behövdes var en buss som gick på natten och det kunde man ju fetglömma. Bussgubbarna talar förmodligen inte med flyggubbarna eller tvärtom. Eller så är det precis vad de gör för att någon annan gök skall få sälja hotellnätter på flyghotellet. Lösningen blev att jag fick tillbringa natten på en stenhård soffa på Arlanda terminal nr 2. Tack för det ni som jobbar med Sveriges logistik härsan och tvärsan i vårt mycket avlånga land.
Så kommer äntligen morgonen och dags för säkerhetskontroll. Planet till Paris tar ca 200 passagerare så det skulle väl inte ta så lång tid att komma igenom kontrollen, trodde jag. Grejen var ju den att regeringen uppgraderat hotnivån till den näst högsta genom alla tider just när jag skulle lämna det sjunkande skeppet Sverige. Där uppstod alltså den första nästan orörliga kö, den kö som skulle leda till gaten och så småningom till Paris, som ju var första anhalten på min resa till det alltid soliga landet på andra sidan Atlanten. Nåväl jag hamnade så småningom i det ingenmansland där man nu inte längre anses vara kvar i Sverige, eller i något annat land heller för den delen. Kanske det är därför en liten skiten kopp kaffe kostar två gånger så mycket här jämfört med vad den kostar på det Svenska territoriumet som i sin tur är 5 gånger dyrare än en kopp kaffe på Coop.
Efter att ha passerat checkpoin1 så var det en halvtimme kvar innan takeoff så jag såg fram emot att kunna sätta mig ner och pusta ut efter det timslånga köandet, det kunde jag fetglömma, det var att direkt gå till boardingkön för att komma på planet. Jag kan inte förstå varför det skall behöva ta en halvtimme för folk att fylla ett litet plan med ett par hundra personer. Det förstod jag när jag själv kom in i planet.
Det var allt medhavt handbagage som ställde till det, man tycker det skulle vara en enkel sak att kasta in sin väska i bagageutrymmet ovanför sitt säte, men icke sa nicke, folk kan krångla till detta något otroligt, man lägger in sin väska för att direkt ta ner den igen för att plocka ut något av innehållet för att sedan lägga in den igen. Denna procedur kan upprepas flera gånger av samma resenär och detta medför ju naturligtvis att det blir tvärstopp i korridorerna.
Äntligen på väg mot Paris. Där landar man ju i transithallen för utrikes resenärer så då behöver man ju inte gå igenom någon sökerhetskontroll. Den gjordes ju redan på Arlanda. Gaten för avgående flyg skulle enligt kartan över Degaulle ligga alldeles på motsatta sida av den korridor där man klev av planet. Enkelt som en plätt kan man tycka. Nu kan man ju tycka precis vad man vill, det skiter fransmännen precis i just nu, de har nämligen utfärdat undantagstillstånd i landet och då gäller inga egna tyckande längre.
Det tog närmre en timme att med hjälp av långa promenader kors och tvärs i världens rörigaste flygterminal för att till sist hamna på en ”skyttel” som transporterade ett 30-tal personer i taget ut till den terminal som planet skulle avgå ifrån. Så redan där började köandet nr. 3 på resan. Det var 2 st plan som skulle avgå från den terminalen just då. Det betyder att ungefär 1100 resenärer skall förflyttas medelst små jävla bussar flera kilometer till den terminalen. Jodå jag kom fram i tid. Exakt i rättan tid för att hamna i bautakö nr 4. Det var nämligen så att man inte litade på säkerhetskontrollen som utfördes på de flygplatser varifrån resenärerna kom. Det var alltså dags för ytterligare en säkerhetskontroll av Fransk modell och nu snackar vi säkerhetskontroll.
Väskor skall packas upp ock kontrolleras skärpet som håller brallorna uppe skall tas av och placeras i lådan tillsammans med klockan, ringar halsband navelludd m.m sånt tar tid kan jag säga och kön växer. 1100 personer skulle faktiskt kunna fylla ett helt jävla torg i en stad eller plattan i Stockholm om det vore så att de just nu stod i en jättekö på Charles de Gaulle. I alla fall kom slutligen det stora ögonblicket när man skall borda den jättefågel som tryggt och säkert skall förflytta mig och 549 andra människor 600 mil från snö, kyla och allt annat elände som svetsarn och hans kompisar ställt till med.
Nu började alltså kö nr. 5. Det tog tid på Arlanda att packa in 200 personer i det planet, det var ingenting mot detta. När man äntligen kom in i planet så var det bara att trycka ner 137 kilo hydda i den minimala flygstol som skulle fungera som tortyrredskap på min kropp i 11 timmar, trodde jag. Det blev 12 timmar. Tydligen var det något problem med en dator ombord som försenade avgången 1 timme.
Äntligen på väg. I ryggstöden på stolarna finns en terminal där man kan se filmer och nyheter m.m. Man kan även se på planets färddator, hur fort det går, höjd, temperatur samt en karta över planets position. Jag tittade ofta på hur fort och högt vi flög. Planets toppfart är 950 km i timmen men vi hade tydligen en kraftig motvind för hastigheten mätt i förhållande till marken gick sällan över 700 km/t. Det förbryllade mig även att vi inte färdades mot sydväst till Dominikanska Republiken dit vi ju skulle, utan rakt västerut mot Canada. Tänk om jag klivit på fel plan.
Men nej då. Efter alla kontroller som passerats så vore det ju förstås en omöjlighet att hamna på fel plan. Emellertid, när vi nästan korsat Atlanten så började flygplanet att ändra kurs och sikta in sig på Punta Cana som skulle bli vårt delmål till Santo Domingo och nu började det hända saker. Planet började nu öka farten ordentligt. Med ordentligt så menar jag att när farten började närma sig ljudhastigheten så börjar man fundera lite. Planets maxhastighet uppges till 950 km i timmen så när det passerat 1100 km/t och bara fortsatte att öka så bestämde jag mig för att be stewarten fråga kaptenen hur fort man egentligen kan flyga med planet utan att det faller i bitar.
Han gav mig det lugnande beskedet att det inte går att flyga för fort. Jag nämnde då att sista kollen jag gjorde på flygdatorn visade 1133 km/t och ljudhastigheten vid -50 grader celsius är ca 1170 km/t Han tittade på sin terminal som nu visade 1137 km/t och meddelade mig att han genast skall fråga kaptenen. Han försvann in i cockpit och efter 10 sekunder så meddelade kaptenen i högtalarna att passagerarna skall spänna fast säkerhetsbältena, planets hastighet slutade öka och började i stället minska. Om det berodde på att det gick fortare än tillåtet eller om det bara slumpade sig att planet kom in i turbulent luft just då, vet jag inte. Men om det var på grund av turbulens så var det synnerligen exakt tajmat. I alla fall. Planet luffade nu lugnt på i 1000 km/t fram till Punta Cana där vi så småningom landade.
I Punta Cana skulle det släppas av ett gäng turister som var villiga att utsätta sig för denna resetortyr för att få tränga ihop sig i 14 dagar på samma ställe som ett antal tusen andra olycksbröder och olyckssystrar. De visste ju inte från början vad de gett sig in på. Nämligen att behöva ytterligare minst ett par veckors semester för att komma över denna resas negativa stress. Många går säkert i terapi för sin troligen obotliga skräck för att åter tvingas stå i kö.
För mig och ett antal passagerare som skulle vidare till Santo Domingo var det inte över riktigt än. Eftersom vi befann oss i transithallen så skulle vi ju normalt inte gå igenom någon säkerhetskontroll här heller. Men IS-skräcken har tydligen nått ända hit. Så nu började kö nr. 6 för att få komma till avgångsgaten till Santo Domingo. Efter att ha varit vaken i sådär 36 timmar nu så har jag lärt mig att göra som hästarna, nämligen stå upp och sova medan jag sakta förs fram inklämd mellan köande medresenärer. Väl framme vid säkerhetskontrollen så visade det sig att i stort sett inget kontrollerades, det var mer ett spel för galleriet. Jag hade både klocka och mässingbeslagen livrem på mig när jag passerade metalldetektorn, den tjöt som en stucken gris men jag vinkades förbi och tanken slog mig att de kanske ställt en döv vakt bredvid detektorn, förresten så var han nog blind också för han reagerade inte heller på att jag fick rött ljus.
Väl inne på terminalen så återstod nu bara en bagatell, nämligen att tillsammans med mina 549 medpassagerare åter embarkera planet. Dags för kö nr. 7 alltså och den var om möjligt än värre än vad som var fallet i Paris. Dags att göra som hästarna igen. Stå och sova medan man sakta trycks med framåt mot planets inre. Så var vi nu äntligen på väg mot denna resas slutmål. Jag skriver denna resa för jag kanske möjligen skall göra samma tripp fast tvärtom någon gång i en obestämd framtid.
Örnen har landat nu skall man bara tulla in för vidare transport till The Boathouse i Boca Chica. Bara tulla in, joru Göta Petter, detta är inte landet där absolut effektivitet gäller. Här råder fullständigt kaos och kö nr. 8 på denna resa visar sig vara köernas konung. Här snålades det inte med ineffektivitet kan man säga. Jag började så smått leka med tanken att ta och tvärsvimma mitt i köttberget för att på så vis komma fram fortare, men tanken slog mig att om det inte funkade så hade jag säker blivit uppsopad av städmaskinen när alla lämnat plejset. Så småningom var jag inloggad i landet. Nu har Dominikanska Republiken mina fingeravtryck och ett foto på en stående sovande Svensk i sina register så nu gäller det att sköta sig. Nu skall jag bara sova jetlagsömn i två dagar. Det har jag tid till, sedan får vi se vad det blir. Ha de gött tills vi hörs.
PS. Jag kom just på att jag glömde köandet för att checka in bagaget. Jag har nog förträngt den kön för den var nog värst. 550 resenärer med alla väskor som vägde för mycket och packades om medan man storögt funderade på om inte folk har en badrumsvåg att väga sin resväska på innan man står på incheckningen. Så det blev alltså tillsammans 9 bautaköer bara för att förflytta sig från punkt A till punkt B. Kan det vara världsrekord tro? Sedan kan jag tillägga att efter alla passerade säkerhetskontroller känner jag mig väldigt säker. God natt.
Lämna ett svar