Spritfabriken Del 1.

Ja man har väl inte alltid levt exakt inom lagens gränser men det är 50 år sedan så det anses väl som preskriberat hoppas jag. Det hela började som en helt laglig verksamhet nämligen med tillverkning av hembränningsapparater.  Eftersom jag på den tiden hade ett litet företag som bland annat tillverkade rostfria vindroder och diverse andra rostfria produkter så halkade jag in på hembränningsmarknaden.

Det var under en period nämligen inte olagligt att tillverka och försälja sådan utrustning men man fick inte använda den, då blev farbror blå grinig. De var av en ganska enkel konstruktion, kokkärlet bestod av 2 st 11 liters degbunkar som var hopsvetsade öppning mot öppning. På toppen svetsades ett anslutningsrör med en plåtfläns fast. Kolonnen bestod av ett 50 mm rostfritt rör av samma typ som vi använde till vindrodren och den efterföljande kylaren var ett kortare 32 mm rör. Själva kolonnröret fylldes med spelkulor av porslin, ni som en gång i tiden spelade pyramid eller hötta vet vilka kulor jag menar de var lite halvt genomskinliga och skiftade fint i alla regnbågens färger.

Efterfrågan på apparaterna sköt snabbt i höjden och jag köpte alla spelkulor jag kom över. Det var bara en leksaksaffär i Staden som hade glaskulor, alla andra sålde enbart stenkulor och de kunde man inte använda till kolonnerna för färgen tvättades bort av den starka alkoholen, tro mig jag har tillverkat blågrön 90 procentig sprit, så jag vet.  Kulorna levererades i trälådor som rymde 5-6 liter kulor. och de räckte inte länge. Tanten i leksaksaffären rådde mig att dra ner på spelandet eftersom det ju blev ohemult dyrt att spela bort så mycket kulor.

I alla fall, när det gick som bäst och slantarna trillade in i en jämn ström så bestämde sig regeringen, ja inte min fru, utan den riktiga regeringen där borta i Stockholm att nu fick det vara nog med nya spritfabriker i miniatyrformat, så de förbjöd all tillverkning och försäljning av allt som man kunde förädla sitt mäskeblask med, för att få fram livets dryck med styrka och smak.

Nu hade man ju blivit lite bortskämd med kassainflödet så att säga, nya friska lösningar började därför smidas i Muddetörp, som

var verkstadens namn. Den hade förresten innan den blev min verkstad varit bowlinghall på Tyskön i Kristinehamns skärgård för sådär 100 år sedan, den var 5 meter bred och 30 meter lång, med en vägg som delade den i två delar på 15 meter vardera. Längst bort i änden hade jag satt upp en vägg som gav mig ett litet kontor på 3 x 5 meter.

Efter som jag nu hade halkat in på det där med förädling av socker till en användbar dryck så beslöt jag mig att tillsammans med en kompis öppna en spritfabrik av lite större dimensioner. Vi röjde ut den ena halvan med kontorsdelen i för att använda som mäskavdelning. På kontoret byggdes en lönnvägg av paneler så att dörren blev osynlig. Där bereddes plats för 2500 liter mäsk i 25 liters plastdunkar stuvade på hyllor från golv till tak.

Det blev sedan en tur till traktens metall-återvinningsstationer i jakt på lämpliga skrotade tvättmaskiner som hade elpatron och rostfri behållare. Vi hittade efter ihärdigt sökande 3 st lämpliga objekt som enkelt skulle kunna omvandlas till destillatorer rymmande ca 40-50 liter mäsk. Till dessa tillverkade jag kolonner med bättre kylning än de som tidigare tillverkades för försäljning. Detta för att kunna köra fram mäsken snabbare.

Nu behövde vi alltså 25 liters plastdunkar för jäsning av mäsk samt 5 liters plastdunkar för färdig produkt som skulle bestå av absolut brännvin med en styrka på 40%. För mäsken behövdes 100 dunkar men säkert skulle det även finnas en marknad för 25 liters dunkar med färdig sprit så det beställdes 200 st 25 liters dunkar och 500 st 5 liters dunkar till att börja med. Dom anlände med tågfrakt till Kristinehamn och fick omlastas på lastbil för vidare transport till Muddetörp. Det blev ett ansenligt lass med dunkar kan jag säga.

Fortsättning följer inom kort.