Denna händelse anlände som en försenad födelsedagspresent till mig den 15 August 1993, 2 dagar efter min förtiosjunde födelsedag. Den levererades av marinförsvaret i La Romana via deras väderutsändnigar på VHF-radion, som dagligen avlyssnades på Caribbean Star. La Romana är en stad i sydöstra hörnet av Domiikanska republiken. Rakt igenom La Romana rinner floden Rio Salao där Caribbean Star låg vid kaj i hamnen.
Caribbean Star var från början en minsvepare som inköptes i Canada av en grekisk affärsman och som nu höll på att byggas om till turistfartyg under mitt överinseende. Jag och min familj bodde under denna period i den fastighet som fungerade som kontor och bostad för Greken och hans Dominikanska sambo. Fastigheten låg på lagom gångavstånd från hamnen och jag brukade för det mesta ta mig dit gående. Ungefär halvvägs till hamnen låg en liten colmado där jag tog en paus tillsammans med en iskall Presidente medan jag funderade på dagens kommande aktiviteter. Caribbean Star var i slutskedet på sin ombyggnad och slutkontroller av alla nya installationer pågick för fullt.
I alla fall, Denna och efterföljande dagarna skulle bli mycket speciella. När jag anlände till Caribbean Star fick jag höra av en medarbetare som anlänt före mig att marinen gått ut med en orkanvarning för Dominikanska Republiken. Det var i dåläget okänt exakt var och när den skulle slå till eller hur kraftig den var, men det låg inom någon eller några dagar. På den tiden var inte förutsägelser lika precisa som de är i dag, speciellt inte i Dominikanska Republiken.
Under dagen nåddes vi av information om att allt som flöt och kunde förflyttas tog sig till en skyddad bukt i Rio Haina. Det var en ganska lång tripp för Caribbean Star att företa sig så det bestämdes att vi skulle ligga där vi låg och se till att förankra oss väl i hamnens betongplintar. Jag tog kontakt med marinen som var vår granne lite längre upp i floden för att få lite information om hur de hanterade sina patrullbåtar. De skulle ligga kvar väl förtöjda. Jag blev erbjuden att låna så mycket förtöjningsvirke jag behövde för att säkra upp ordentligt och det tackade jag naturligtvis ja till. Många hundra kilo tross transporterades i vår gummibåt i flera omgångar och Caribbean Star snärjdes in i så mycket förtöjning att den mer liknade en jättestor spindel i kanten av ett spindelnät i kolossalformat.
Nu var det ju bara så att de senaste rapporterna förutspådde att havsnivån skulle kunna stiga med 4 till 6 meter och eftersom vi låg precis i utloppet till havet så skulle Caribbien Star i så fall lyftas upp på kajen och blåsa iväg in i La Romana centrum, skit samma hur mycket rep som höll henne fast. Det bästa jag kunde hoppas på i det läget var ju att färden skulle gå via den lilla colmadon så att jag fick min dagliga ölranson på färden in i staden.
Skämt åsido, detta var allvarliga saker och spänningen var stor. Caribbean Star var ju ursprungligen en minsvepare som var byggd i flera lager av ek och kraftig nog att kunna stå emot minor som kunde explodera nära fartyget när de skulle säkras. Från bryggan kunde man nå maskinrummet via en lucka som kunde förslutas helt tätt. Planen var att vistas i styrhytten så länge det gick för att hålla koll på radion och se hur vädret utvecklade sig. När det sedan hettade till på riktigt så skulle vi söka skydd i maskinrummet och hoppas på naturens förlåtelse och att vi inte skiter i brallan av ren skräck.
Så där stod vi alltså, jag och 2 medarbetare i styrhytten och spanade efter Cindy som enligt marinens radio snart skulle bjuda upp Caribbean Star med sina skräckslagna passagerare på en lustiger dans.Vi hörde att man evakuerade en närliggande ö, Isla Saona för säkerhets skull eftersom den skulle översvämmas om Cindy passerade för nära. Så småningom kommer ett regn som jag aldrig tidigare upplevt.
Inte nog med att det var otroliga mängder vatten som sprutade, utan på grund av blåsten så regnade det vågrätt, så faan vet vart det landade. Hur länge det höll på tappade jag helt greppet om, men det tycktes pågå i en evighet. Sedan bara så där ungefär som när man blir träffad av en måsskit från ingenstans så varde det strålande solsken och helt lugnt. Så där ja, resonerade vi, nu är vi i orkanens centrum och blir det inte värre än det som varit så går det bra. Vattennivån i floden hade bara stigit någon meter så det var en bra bit kvar upp till kajen. Marinens radio var stendöd så ingen information om läget nådde oss i vårt spindelbo.
Timmarna gick och solen sken mellan omväxlande regnskurar av ett mycket lindrigare slag, även blåsvädret var i avtagande så det hela verkade över, bara så där. Senare nåddes vi av nyheten att Cindy beslutat sig för att inte jävlas med Urban Hahne utan satte i stället kursen mot Hahiti som hon missade med några mil och hon landade så småningom väster om Santo Domingo där hon mötte sitt öde när hon blåste rätt in i bergskedjan Cordillera Central och stendog den 17 Augusti. ”RIP Cindy”
Så de båtar som sökte skydd i Rioo Haina fick det bra mycket värre än vi som kallt valde att ligga kvar där vi var. Det var en chansning eftersom ingen visste exakt vad som skulle ske, men oddsen var med oss som tur var. Hade det blivit en fullträff på Caribbean Star är det inte säkert att detta blivit berättat. Jag fick i alla fall känna doften av Cindy för ett ögonblick i livet och det var en intressant upplevelse att få veta hur en orkan doftar.
Ha det bra mina vänner i höststormarna därute så kanske jag berättar om natten när Caribbean Star höll på att bli offer för lågorna.
Lämna ett svar