Därför hamnade jag i Dominikanska Republiken.

Många har säkert undrat varför jag drog till Dominikanska Republiken 1991 och blev kvar där i 3 år. För att göra en kort historia lång, så tänker jag nu berätta om det. Det är inte helt lätt för det rymmer mycket känslor i de beslut som ledde till detta, men jag skall försöka så gott det går. Den person som är närmast skyldig (förutom mig själv) till händelsen är sedan länge avliden.

Det började med att jag i slutet på 80-talet fick en förfrågan av en gammal vän som var bosatt i Stockholm om jag var intresserad av att tillverka säkerhetsgrindar och galler som hans Aktiebolag sålde och installerade i Stockholmsbostäder. Hans dåvarande leverantör hade stora problem med att leverera efterfrågade volymer. Eftersom jag gillar nya utmaningar så hoppade jag på tåget och det dröjde inte länge för än jag hade en liten välutrustad fabrik med 3 anställda som tillverkade grindar och galler för brinnande livet.

Allt flöt på och pengarna strömmade in till löner, skatter och omkostnader i ca. ett år, sedan började det halta med att få betalt för fakturorna och jag fick allt svårare att skrapa ihop till lönerna var fjortonde dag. Det var inte det att försäljningen hade minskat utan tvärs om den hade ökat mycket kraftigt, jag hade inga problem med att tillverka de sålda volymerna, men uppe I Stockholm hängde man inte med när det gällde installationerna så inflödet av pengar började halta. För att lösa problemet ansökte jag om ett factoringavtal. För att få det godkänt krävdes att jag gick i personlig borgen gentemot företaget som sålde grindarna.

Mitt val stod då och vägde emellan att slå igen fabriken, bryta ihop och gå vidare eller gå i borgen och fortsätta produktionen. Det blev det senare. I fortsättningen så kunde jag nu skicka mina fakturor till factoringbolaget som sedan betalade mig direkt varefter de fakturerade säljaren i Stockholm som fick en betalningskredit på 60 dagar.

Allt flöt nu på och försäljningen bara ökade, jag fick investera i modernare kap, stans, och fräsmaskin för att höja produktionen. En dag fick jag ett samtal från factoringbolaget att säljaren inte betalade i tid och att bolaget skulle sättas i konkurs. Det skulle naturligtvis på grund av mitt borgensåtagande även sätta mig i konkurs, så efter att ha slitit stenhårt i nästa 2 år skulle jag alltså få gå ifrån allt och börja om från början. Det krav jag fick som borgenär var ca. sexhundratusen kronor vilket var ett ansenligt belopp på den tiden och naturligtvis omöjligt för mig att betala inom överskådlig tid, genom hederligt arbete.

Efter några sömnlösa nätter stod mitt beslut klart. Jag beslöt att ta en välförtjänt semester på några månader för att få lite distans till allt som hänt. Jag slängde iväg ett fax till en gammal kompis som hade ett litet hotell i Dominikanska Republiken. Vi hade inte träffats på 20 år då jag på den tiden tillverkade diverse rostfria beslag till hans båtvarv på Öckerö. Jag frågade om han kunde fixa någonstans att bo under några månader utan att det kostade en förmögenhet. Inga problem får jag till svar efter några timma, jag har även en hel del jag behöver hjälp med så du är väldigt välkommen och du kan få ett rum med havsutsikt på mitt hotell.

Ok, Med konkursförvaltaren och kronofogden hängande i arslet hinner jag smita med tåget till Amsterdam och komma på ett flyg till Västindien innan jag blev stoppad. Allt var väldigt hemlighållet och det var bara ett fåtal som visste vart jag ställt kosan. En av mina bröder blev tillfrågad av konkursförvaltaren om vart jag tagit vägen och får till svar att han inte har en aning. Konkursförvaltaren kommenterade då med, skit samma vi tar honom via Interpol. Men riktigt så långt sträckte sig inte lagens arm som tur var.

Så på det lilla viset hamnade jag på Hotel El Paraiso i Boca Chica . De tre månaderna jag tänkte stanna blev till 3 år innan jag stampade Svensk jord igen. Så nu vet ni varför jag hamnade på El Paraiso. Så håll till godo min vänner med mina äventyrsbeskrivningar från mina år i exil. Jag har fler på lager men de måste växa fram varligt. Man skall vara rädd om gamla minnen.

Bifogar en länk till en video som jag inte filmat. 3 minuter och 30 sekunder i i videon så filmas den gata som passerar alldeles utanför det hotell jag bodde på i Boca Chica. Filmen är ganska nytagen, men det såg exakt lika dant ut för nästan 30 år sedan. Gatan heter Calle Duarte, i fall någon får lust att besöka Boca Chica.

 

Så här ser det ut varje kväll alla dagar i veckan på denna gata. På dagen flyter
trafiken som vanligt. Lite skillnad mot Kungsgatan i Kristinehamn kan man påstå.