För sådär en 30 år sedan låg jag i solen och latade mig med en Cuba Libre alldeles bredvid mig. Jag hade befunnit mig i Dominikanska Republiken i ungefär ett år. Jag hjälpte en vän att ta hand om hans lilla hotell på stranden. Hotellet hette El Paraiso och det var ett passande namn vill jag påstå. Det var bra anställda så jag kunde sköta jobbet utan större insatser. Jag hade således mycket ledig tid som behövde fyllas för att inte göra tillvaron innehållslös.
När jag ligger där och slappar så ropar man från hotellet att jag har telefon. Jag svarar och en man presenterar sig som ägare till en brödfabrik i Santo Domingo. Han är intresserad av att anställa mig som tekniskt driftansvarig för fabriken, han informerar mig om att han fastnade för min platsansökan i Listin Diario eftersom han gärna ville ha en ingenjör från Europa.
Jag måste ha sett ut som en fågelholk i ansiktet eftersom jag inte satt in någon platsannons i någon tidning överhuvudtaget. Eftersom jag ändå blev lite intresserad så höll jag masken och det bestämdes att vi skulle träffas på brödfabriken följande vecka för att diskutera eventuella anställningsvillkor.
När samtalet avslutats så berättar jag om det besynnerliga samtalet för min vän, ägaren av hotellet. Han skrattar gott och erkände att han satte in annonsen bara för att skämta med mig. När jag informera honom att jag skall träffa brödfabrikanten nästa vecka så tycker han det är en bra idé och råder mig att försöka få till en halvtidsanställning, på så vis hinner jag även sköta hotellet. När jag frågar honom om vilka löneanspråk jag bör ställa så tycker han att jag nog kan begära det dubbla av vad den tidigare anställda hade i månadslön som borde ligga runt 1500 peso/månad för en heltid.
Ok, jag sätter mig på en lokalbuss som tar mig till Santo Domingo, en resa på knappt 4 mil. Anländer till busstationen där jag tar en motoconco till brödfabriken. Av hänsyn till de inblandade i denna berättelse så anger jag inte fabrikens namn.
Väl framme blir jag överväldigad av fabrikens storlek. Det var inte någon liten bullfabrik. Jag träffade ägaren som visade mig runt i fabriken och informerade mig om att det var Santo Domingos största brödfabrik, man hade 11 egna lastbilar som transporterade ut bröd i sina fullastade skåp varje dag, 7 dagar i veckan.
I alla fall, vi kom överens om att jag skulle arbeta halvtid med jour lördagar och söndagar och han föreslog själv att han kunde ge mig en månadslön för en halvtid på 7500 peso, vilket var nästan 3 gånger mer än jag tänkt begära, så jag behövde ingen betänketid om man säger så.
Min uppgift skulle bestå i att ansvara för att alla maskiner och elektriska installationer fungerade felfritt utan att orsaka driftsstörningar. Det innebar ganska mycket skruvande med degmaskiner, ugnar m.m. På den tiden så var tillgången på elkraft mycket osäker med flera strömavbrott om dagen. Det var därför helt nödvändigt med reservgenerator för att säkra produktionen.
Bland annat så hade man en bullugn där brödet sakta passerade på ett transportband genom en lång ugn. Det var 2000 bullar samtidigt i ugnen. Om bandet stannade mer än 10 sekunder så var det kört för dom bullarna. Det fanns därför en reservgenerator som automatiskt drog igång inom 10 sekunder. Motorn som drev generatorn var en Rolls Royce Diesel V8 på 600 kVA. Den räddade många bullar kan jag säga.
På denna fabrik blev jag kvar 6 månader och lärde mig mycket om ”bullrullare” av alla de slag. Jag blev därefter uppsagd av okänd orsak. Men det kan möjligen ha något med ägarens dotter att göra. Hon var vid den tiden mogen för giftermål och jag tror att en ingenjör från Europa sågs som ett bra kap av brödgubben. Jag hade emellertid min kärlek på annat håll, så jag var inte mottaglig för några inviter från brödhållet. Hade livet tagit en annan väg så hade jag kanske varit bullfabrikant i Västindien i dag, men så blev det inte. Brödfabriken finns kvar än idag, så den giftasmogna dottern fick säkert någon annan lämplig kandidat i fällan. Så jag blev alltså bara en tillfällig ”(g)jäst” i en bullfabrik en gång i livet. Ha det bra därute mina vänner.
Lämna ett svar