Ja, det handlar faktiskt om spänning. Inte den spänning man upplever när man väntar på att kusinen skall hoppa från taket för att testa de masonitvingar jag just konstruerat. Som 12-åriig flygvingekonstruktör måste man ju hålla sig med testpilot. Det vore ju förargligt om man själv vore tvungen att test sina uppfinningar och en olycka skulle inträffa, då vore ju uppfinnarbanan till ända kanske för en lång tid. Kan tillägga, han flög faktiskt… i en sekund, rakt i backen, men klarades sig med ett ömmande arsle och sade omgående upp sig som testpilot.
Nej detta gäller en helt annan spänning som inträffade långt senare i livet, fjärran från ungdomens äventyr. Det var för drygt tio år sedan i Karibien, eller dagligt talat, Västindien. Alla som läst tidigare inlägg i min blogg vet då att jag befinner mig i Dominikanska Republiken, ni vet, där jag första gången i mitt liv träffade Bienvinido som ju var vår eminenta vägvisare när vi gjorde en dagsutflykt till bergen Cordillera Cenrtal
I alla fall jag bodde tillsammans med en Dominikansk kvinna i ett litet men hemtrevligt hus som var byggt av cementsten och bestod av fyra rum i rad, med gulkalkade väggar och gjutet betongtak, vilket är ovanligt i billigare hyreshus, de brukar endast ha korrugerad välrostad plåt som automatiskt vattnar eventuella inomhusblommor och andra saker när det regnar. När man klev in genom ytterdörren så kom man direkt in till matplatsen, nästa rum var köket som egentligen bara bestod av ett tomt rum med en uppmurad bänk som innehöll en diskho av cement. Spis skåp kyl m.m. fick man själv släpa dit. Inredningen i detta kök bestod av en fyrlågig gasolugn en litet kampingbord samt ett kylskåp av fullhöjd med ett litet kylfack.
När jag flyttade in så fungerade kylskåpet inte som det skulle, det blev sällan kallt utom ibland när det kunde få ett ryck några timmar, så det första jag gjorde var att be min sambo att ta dit en kylskåpstekniker för att fixa det hela. Han anlände ganska omgående med sina verktyg och konstaterar snabbt att det måste fyllas på freon. När det var gjort och han fått betalt så drog han som en avlöning utan att kontrollera om det verkligen blev kallt och det blev det inte.
En ny kontakt togs med teknikern, han kom och konstaterade då att något filter måste bytas, filtret byttes, han fick betalt och gissa vad som hände eller läs sista meningen i föregående stycke, det där med avlöning…..
Tredje gången han var där kontrollerade han återigen gasmängd, den var Ok så vi fick rådet att kasta ut skåpet som var oreparerbart varefter han packade ihop sina verktyg och drog iväg utan ersättning.
Ok. Nu kommer vi till detta med spänning. Jag knallade in till grannen som var en bilverkstad och lånade en voltmätare, mätte sedan spänningen som kylskåpet matades med och kunde konstatera att den var alldeles för låg för att det skulle fungera. Det skall vara 110 Volt i uttagen men jag mätt bara 70-80 Volt och det är inte vad ett kylskåp nöjer sig med. Vill man ha dess kyla så får man faan i mig mata det ordentligt annars surnar det till ordentligt.
Så vad göra nu? Jo jag fick ju försöka att ta reda på hur den taskiga spänningen tar sig från källan fram till skåpet. Kablarna till husets proppskåp försvann i ett hål upp i taket så jag svingade mig med dödsförakt upp taket och där möter mig en obetalbar syn.
Det var ett remarkabelt kalejdoskop av färggranna hopskarvade kabelstumpar som spred sig från hus till hus likt en jättelik bläckfisk som lägrat sig över alla taken. Kabelstumparna kom förmodligen från skrotade bilars elsystem och var bara ihopvirade utan någon som helst isolering. Det var klena kabelstumpar, grova kabelstumpar även en och annan ståltråd skymtade här och där.
Jag lyckade följa kablarna till en stolpe i närheten där de var fastsurrade i 110 voltsledningen från kraftbolaget. Det där med elmätare och sådant tjafs fanns inte på kartan. Inte konstigt att kylskåpet var olyckligt. Ok då var lösningen inom räckhåll,Jag började med att mäta upp avståndet från mitt hus fram till matarstolpen och räknade ut vad jag behövde i kabelväg, köpte den i järnaffären. Den kostade en liten förmögenhet men det var det värt för att få ordentlig el i huset tyckte jag.Jag bad min sambo som kände till grannskapet att fixa fram en elkille som kunde koppla bort oss från bläckfisken och installera den nya kabeln.
Nu jävlar anamma funkar kylskåpet som det ska och is till en Cuba Libre är på gång. Det var värt pengarna att få ordentlig spänning till huset. Allt var fridens bananer i en vecka. Efterföljande helg var vi bortresta och när vi återvänder på Söndagskvällen så fanns det inget lyse i huset. Kylskåpet var stendött likaså. Det var sent på kvällen så vi fick klara oss med stearinljus resten av kvällen. Jag kunde dock konstatera att våra grannar hade el så det var tydligen bara vi som hade problem.
När jag nästa dag klättrar upp på taket så kunde jag snabbt konstatera att min dyra kabel hade fått ben och dragit iväg till okänd ort. Säg den lycka som varar. Nu var det inte spänning längre, den tog slut lika fort som min testpilot rasade i backen för 50 år sedan. Ok. min sambo har bra kontakter med grannskapet så hon lyckades få tag i brodern till den elektriker som installerade kabeln. Han förklarar för henne att han har kabeln och den återfås mot betalning. Han erbjuder sig även att återinstallera den gratis. Summan var i stort samma som vad jag betalade när jag köpte den.
Hur i helvete kan man komma på att först installera en kabel och sedan låta en brorsa stjäla den. Jo saken var mycket enkel. Elkillen hade råkat i fylleslagsmål utanför en bar och satt just nu i finkan. Pengarna för kabeln skulle räcka för att åter göra honom till en fri man. Att han stal min kabel berodde på att pengarna jag betalade honom för arbetet med att installera kabeln gick till en riktig dyng fylla med efterföljande slagsmål, så då var det enligt hans klockrena logik naturligtvis mitt fel att han hamnade i finkan.
Jag vägrade naturligtvis att köpa tillbaka kabeln. Jag skulle återvända till Sverige några veckor senare så vi klarade oss utan kylskåp. Så snart jag rest så kom kabeln tillbaka kostnadsfritt eftersom det inte längre fanns någon Europe med tjock plånbok kvar att pungslå. Min sambo var Dominikanska och de håller ihop. Hon hade sedan kvar kabeln tills hon efter ett år lämnade huset och flyttade till Sverige. Hur det är idag har jag inte en aning om, men det vore roligt att göra ett återbesök på den färggranna bläckfiskens tak. Skulle det inträffa så återkommer jag och berättar hur det gick. Tills dess, ha det så jävla bra.
Lämna ett svar