Så var jag då äntligen ute från hospitalet, nyopererad med högerbenet i en fixtur som gjorde mig strakbent. Att åka Göta kanal skulle jag enligt läkaren som opererade inte fundera över på 3 till 6 månader. Fixturen skulle sitta i två månader och därefter justeras så att jag kunde böja benet 30 grader. Efter 3 månader skulle den tas bort och först då kunde jag påbörja sjukgymnastik för att lära mig att gå utan kryckor. Det skulle betyda att kanalen skulle hinna stängas för fri trafik innan Ellen kunde komma ut i det fria. Efter den 15 Augusti tilläts endast kolonnkörning och det skulle kosta ytterligare 3500 kr och ingen säker tid för när man kunde få passera.
Olyckan hände den 28 juni och jag var nyopererad den 29 juni. Det skulle alltså betyda att jag hade 6 veckor på mig att hjälpa Ellen att komma loss från Göta kanals järngrepp. Så bäst att börja sätta fart på dököttet.
Efter ett par veckor när den värsta smärtan gav med sig och jag kunde sluta med morfinet så började jag så smått att tjuvträna genom att knäppa av fixturen och träna att gå med enbart kryckorna. Det gick riktigt bra, efter 2 veckor kunde jag ta mig fram hyfsat med endast en krycka med fixturen på och efterytterligare en vecka gick jag de första stapplande stegen utan fixtur med hjälp av en krycka.
Under tiden hade jag kommit i kontakt med en för mig helt okänd person via FB som erbjöd sig att hjälpa mig en bit på vägen. Så efter drygt 5 veckor påbörjade jag och min nya seglarkompis vår färd med Ellen mot Sjötorp. Mestadels hade jag min fixtur borttagen och kände mig fri som en sjöfågel utan vingar. Vi tog oss över Vättern i fint väder.
Väl framme i Motala tog det stopp en dag, det blåste full storm på Vätten och det är inget att leka med, men det gjorde inget för ölen var kall på serveringen i gästhamnen och systemet var öppet. Dagen efter, det var en Lördag, kom vi iväg och på Söndagen anlade vi i Töreboda.
Eftersom min medseglare skulle arbeta på måndag så fick våra vägar skiljas här. Vi var ju på grund av stormen försenade en dag, meningen var ju från början att vi skulle hinna till Sjötorp och friheten på Söndag men det sket sig tyvärr.
Ja, så nu var jag åter ensam med Ellen och hade 19 slussar att ta mig nerför mot Sjötorp, men nu hade jag fått blodad tand och tänkte att det var väl faan om jag inte skulle klara detta den sista biten själv. Jag hade ju ledad upp mitt ben rätt så bra från Borenshult till fram till hit, så med en kryckas hjälp så gick det utmärkt att ta sig fram genom slussarna i skilsmässodiket.
Den 14 Augusti fyllde jag 72 år och det firade jag före sista slussen till frihetens innanhav Vänern, med en burkskinka, hönkaka och fulöl från traktens närbutik.
Den 15 Augusti slank jag ut genom den sista slussen och gick för motor över Vänerns vindstilla vatten. Samma eftermiddag surrade jag Ellen vid kajen utanför gamla tullhuset i Krillehöla.
Det var med en skön känsla skall jag tala om. Några dagar senare besökte jag sjukgymnasten med min benfixtur i en matkasse från Coop. Hon tittade lite förundra på mig men tackade för hjälpen att hon slapp ta bort fixturen och den fick jag behålla som minne. Det var ett par fina gradskivor på den för att ställa in hur mycket man kunde böja benet. De kanske man kunde gör något fiffig verktyg av att mäta vinklar med när man snickrar.
Så här mina vänner, slutar mitt uppdrag för denna gång med Ellen. Kanske jag får anledning att återkomma någon gång i framtiden. Men någon Göta kanal 2 blir det aldrig, det lovar jag. Men sluta för all del inte att kolla bloggen då och då, det kommer alltid upp någon tokighet.
ArneT
Kul läsning