På äventyr med Ellen. Del 7

Med den fina snurran lämnar jag nu smidigt Norsholm, Fick ligga i strömmen och vänta 20 minuter innan jag släpptes in och det gick hur smidigt som helst att hålla styr på Ellen mitt i kön av båtar som skulle slussas samtidigt. För att lämna Norsholm så passerar man först en fällbro, sedan in i slussen och när man skall ut ur slussen så får man vänta på att järnvägsbron går upp och det går väldigt tätt med tåg över den bron, så där får man vara snabb att lämna slussen så snart bron är uppe.  Sedan är det raka rör över Roxen.

 Roxen är en lång smal sjö ca 15 distansminuter lång och det tog mig ca 4 timmar i motvind att ta mig över den och fram till Bergs slussar. Det var en befrielse med aktersnurran, men alla dagar har inte solsken. Problemet var att anslutningen på min trycktank inte passade till motorn så jag var tvungen att köra på den interna bränsletanken i snurran.

Den rymde bara 1.2 liter så det blev att fylla på soppa 4 gånger för att komma fram till målet. Det låter inte så farligt, men jag lovar att det var spännande att hänga ut över Ellens akterstycke och försöka få soppan från bensindunken ner i snurretanken medan vågorna hävde med Ellen åt alla håll. När jag tankat färdigt så hade Ellen hunnit driva iväg med vinden så ibland hade jag svårt att komma på vart faan jag var när jag skulle fortsätta min resa. Allt gick emellertid bra och jag anlände till Bergs slussar precis när de hade stängt för dagen.

Tvärstopp alltså och det var nog lika bra det, för framför mig låg Carl Johan, Oscar, Berg, Brunnby och Heda som monster i en lågn rad och väntade på att få bryta ner även den bäste slussare. 15 Slussar utan paus  och vila emellan kan knäcka även en optimistisk nybörjare, allrahelst som jag var ensam i båten. Jag svettades floder i den 30 gradiga värmen och den stekande solen. Att köra in i slussarna var som att åka in i en pizzaugn och det fick man stå ut med 15 gånger på raken.

Jag han knappt att dricka vatten och sneglade avundsjukt på alla andra båtar som hade flera i besättningen och till och med kunde ta sig en macka och fika i skuggan under en parasoll på uppfärden.

Jag skall emellertid erkänna att jag fick hjälp med att ta emot och hålla tamparna medan slussarna fylldes. Hjälpen fick jag av en trevlig dam som färdades på den tyska autopilotförsedda segelbåten som jag skev lite om tidigare. Hon kan ses till vänster uppe på slusskanten på den högra bilden. Skickar ett stort tack för hjälpen till detta par om de skulle råka läsa detta.

Efter flera timmar stekt och nybakad som en jävla pizza av solen så var jag i alla fall 52.1 meter högre upp i Sverige och fick en lugn färd genom kanalen på min väg till sjön Boren. Ja lugn och skön förresten. Jag passerade 7 jävla skjuv eller fällbroar på vägen och ingen öppnades direkt när man kom, utan man fick trixa och vänta en liten stund vid varje brojävel. Det plus att jag hela tiden var tvungen att hålla reda på när jag skulle fylla tanken för att inte få stopp under någon bro och få den i skallen när den gick ner var ju ytterligare ett stressmoment. Alla broar var ju fjärrmanövrerade och man kunde ju aldrig vara riktigt säker på att operatörerna hade full koll framför alla sina skärmar.

Själva tankningen var också ganska klurig. Dels så gällde det att tanka på någon raksträcka så att jag kunde se att jag inte mötte någon mitt under tankningen. Dels så hade jag ett helvete med att inte driva upp på land eftersom jag inte kunde ha motorn igång när jag tankade och kunde således inte styra båten i kanalen.

Det fick bli några vilostopp på vägen. Det fans gott om små bryggor efter kanalen som man kunde angöra en stund och kanske sträcka på benen lite i den fina naturen.

För att lättare kunna angöra och lämna bryggan så gjorde jag en liten specialare som syns på bilden här till vänster. Jag lade bara fast med en tamp midskepps som spärrades av en sprint. När jag skulle gå så behövde jag bara rycka ur sprinten så var jag lös. Inget spring till fören för att lossa tampen behövdes.

Så var jag då till slut framme vid Borensberg. Där var en sluss för att komma in i sjön Boren. Vattenståndet i Boren var så lågt så det var ingen skillnad mellan vattennivån före och efter slussen så det var bara att tuffa igenom. Ja eller förresten nej, det var ju en brojävel där också som man fick vänta på en halvtimme. Sedan började färden över Boren ca. 7 distansminuter. Det tog drygt 2 timmar i motvind och motsjö. Tankningen hade jag nu löst på´ett enklare vis. Genom att fylla min trycktank med bränsle så kunde jag pumpa in soppan i snurretanken via den blåsa som sitter på trycktankens slang. Jag kunde då tanka utan att behöva stopp motorn. Bara öppna tanklocket och stopp ner slangen i tanken och pumpa på blåsan. (tankens blåsa alltså)

Min blåsa fick vara orörd fram till resans slut för denna gången. På det viset så behövde jag dumt nog inte röra mig utan kunde sitta still i båten hela resans gång även när jag tankade.

Varför var det då dumt att jag kunde sitta still på akterkanten i mer än 2 timmar. Jo det visade sig när jag kom fram till Borenshult och skulle angöra i väntan på slussning. Eftersom jag var ensam i båten så närmade jag mig kajen sakta och fint och när jag kommit i kontakt med kajen så reste jag mig hastigt upp och hoppade elegant i land. eftersom jag är blind på ena ögat så missbedömde jag höjdskillnaden ner till kajen som var mycket nära vattenytan och eftersom jag inte rört mina ben på flera timmar så var dessutom  mina benmuskler stela och osmidiga.

Det small som när man bryter av en torr gren när jag landade och ena benet vek sig direkt och där blev jag liggande på kajen med båttampen i näven, den släppte jag inte. Det gjorde förbannat ont kan jag säga, folk som såg min störtdykning kom snabbt fram och någon ringde SOS alarm och talade om att det ligger en skadad person här som förmodligen har brutit lårbenet.

Det såg så ut eftersom det var en rejäl utbuktning på benet just ovanför knät. SOS alarm meddelade personen som ringde att de skulle skicka en taxi men då tog det eld i tanten, hon frågade hur i helvete dom kunde tro att man skulle få in mig i en taxi, 130 kilo med ett ben som kanske var brutet slänger man inte med hur som helt och det hela slutade med att de skickade en ambulans.

Här får jag då passa på att tacka alla vänliga människor som hjälpte mig i min lite taskiga situation. En av killarna på en segelbåt som jag hade kontakt med i de föregående slussarna såg till att jag fick med mig mina kameror och andra värdesaker i båten som han sedan låste åt mig.

Resan gick till Motala akutmottagning där jag blev datorröntgad  Det skulle visa sig att alla tre musklerna på framsidan av lårbenet hade gått av vid infästningen till knäskålen och dragit i väg uppåt en bit (därav den stora utbuktningen på lårets framsida). Så där blev jag tillfälligt gipsad för vidaretransport hem. 

Dagen efter kom jag in på Karlskoga sjukhus för operation. Den utfördes i vaket tillstånd under ryggmärgsbedövning och en hel del morfin som gjorde mig rätt fin. Vid något tillfälle under operationen så kommer det upp en fot i änden operationsbordet och jag tänkte, va faan det det där ser ju ut som min fot.

Här får alltså min kanalresa ett tillfälligt uppehåll. Enligt läkaren som opererade mig skulle det på grund av min ålder kanske i värsta fall kunna ta bortåt 6 månader innan jag skulle tänka på båtresor i Göta Kanal och då skulle den ju tyvärr vara frusen. Mer om detta nästa avsnitt. Till dess, hadegött.