Så blev det Måndag, Det var inga problem att ha Ellen liggande några dagar vid varvets brygga. Under resans gång hade jag kunnat konstatera att orsaken till motorns startproblem fortfarande var att den flödade över bensin och blev sur. Jag beslutade mig för att ta bort förgasaren och lämna in den hos Sveriges bästa Albinmotor verkstad, Motorreparationeras i Kristinehamn. Det de inte kan om Albinmotorer är inte värt att veta
Under tiden som förgasaren togs om hand så lyckades jag få kontakt med en kusin som jag inte träffat pâ flera år, han var intresserad av att bli mitt nästa resesällskap på färden. Som jag tidigare beskrev så kunde jag konstatera att det inte var praktiskt genomförbart att segla runt hela Svenska kusten för att gå upp till Vänern via Trollhätte kanal.
Det skulle i princip ta längre tid än att segla över atlanten. Det fick i stället bli Göta kanal. Vi bestämde att vi skulle träffas i Norrköping för vidare transport via buss till Arkösund så snart den renoverade förgasaren hade blivit klar.
Vi anländer till Ellen i Arkösund och förgasaren monteras under mycket svärande, som ja tidigare nämnt så sittter muttrarna så satans trångt till så varje gång jag lyckas få dit dem med mina prinskorvsliknande fingrar blir jag glatt överraskad. Att tappa en mutter var inte att tänka på, den skulle i så fall ramla rätt ner i ingenstans under motorn och aldrig återfinnas och det var inte vilken mutter som helst. På den gamla goda tiden så använde man tumgängor på skruv och muttrar även i Sverige. Att få tag i en 1/4 tums mutter här ute i arkipelagen skulle inte vara det lättaste. Efter att ha provstartat den gamla O22:an och konstaterat att allt verkar fungera som det skall, ingen bensinlukt som tydde på läckande förgasare kunde kännas. Klart för avgång mot Mem och Söderköping tidigt nästa morgon alltså.
GÅ TILL NÄSTA INLÄGG OM ELLEN.
Lämna ett svar