Hur mycket ska man tåla av sina inneboende innan man vräker dem. Ja jag talar förstås om Albert II och hans fru StorBerta. Jag har i och för sig ingenting emot Albert II, nej tvärtom, han sitter i fönstret och kollar efter flugor, så fort han får en chans så eliminerar han dem. Tänk vad skönt det är att inte behöva bli väckt klockan fyra på morgonen av en sadistisk fluga som gör allt för att förhindra att man somnar om.
Nej, problemet är hans fru, StorBerta. I förgår kväll hade hon kommit på den genialiska iden att bygga bo i min slaf utan att fråga, eller ens informeras mig om sina avsikter. Detta föranledde förstås att när jag häver ner min hydda i slafen så blir det trångt om utrymme och det gillade inte StorBerta, för att förklara det ta för mig så gav hon mig ett sådant där giftigt påpekande som sura damer kan göra när de går i kläckningstider. Det giftiga påpekandet klämde hon in i min vänsterarm, vilket medförde att jag knappt han med att klia mig emellan kliandet.
Nu två dagar senare kliar det fortfarande, men det är lyckligtvis i avtagande. Jag har förstås försökt att snacka med Albert II om problemet, men han verkar inte bry sig. Han skakar lite på nätet, sväljer en fruktfluga och tiger som muren. Fast man får väl förstå honom också, fruar av den här arten lär ju se sin äkta hälft så aptitlig att de käkar upp honom när han fullgjort sina äktenskapliga plikter. Kanske det är därför som Albert II sitter blick stilla i centrum av sitt vackra nät och spejar runt horisonten, Dyker StorBerta upp är det bäst att dra så fort som det bara går.
Nu är det nog förstås ingen större risk att hon dyker upp på ett tag. Jag har spejat efter damen intensivt ett par dagar för att snacka med henne, men hon verkar ha gått under jorden. Eller närmare bestämt ner i maskinrummet. Där råder stillhet och mörker, där får hon vara ifred och ruva sina hundratals små nya kors som ska kräla fram någon gång i mars kommande år och göra livet surt för flugorna.
Som ni alla säkert förstått så handlar detta om mitt nya husdjur, en vacker korsspindel som sitter i sitt perfekt och vackert formade nät, just innanför fönstret i aktern på styrhytten Att jag gav honom namnet Albert II beror på att jag för många år sedan hade en fiskmås som hyresgäst och den hade jag döpt till Albert, så för att inte blanda fiskmåsar och spindlar så fick det bli Albert II. Nu väntar jag med spänning på vad som komma skall i Mars, när den nya generationen efter Albert och StorBerta dyker upp både här och där i mitt livsutrymme.
Edit: Ovanstående skrev jag för ett par år sedan. Numera så har Albert II och Storberta gått hädan och ersatts av ett antal fina Brospindlar som hänger i rutorna och effektivt eliminerar alla småflyg. Min slaf har fått vara i fred från griniga kors sedan Storberta drog till de sälla jaktmarkerna, det enda problemet är att de nya gästerna ofta firar ned sig från taket och fäster nedre delen av sitt nät i mitt hår på kvällarna när jag ligger och slökollar på dumburken. Men det får man väl stå ut med för att slippa flugplågan tidigt på morgonen.
Lämna ett svar