Förut var jag irriterad på alla små husflugor som oupphörligen virvlade runt mitt huvud och var omöjliga att utrota. Nu, här i kolsvarta arkipelagen har de plötsligt blivit ett riktigt sällskap. Jag kan till och med prata med dem såvida de inte är sysselsatta med något för dem mer intressant förstås.
Ja, de verkar faktiskt riktigt sällskapliga och drar sig inte för att knalla runt på nästippen och stirra mig i ögonen. Några vettiga svar får man förstås inte från dem, så det är lite svårt, för att inte säga omöjligt att föra en vettig kommunikation med dem.
Hmm, det kanske trots allt inte är så stor skillnad ändå… mellan politiker och flugor. De verkar väldigt sällskapliga och intresserade av dig som person. De ser ut att lyssna men bryr sig inte ett skit om vad du säger och om du försöker vifta bort dem, så verkar de inte bry sig om det heller, utan fortsätter med sina försök till inviter in absurdum.
Hur som helst, när vintern närmar sig och det blir kallare ute så söker de sig in i värmen för att överleva och blir väldigt fjäskiga av sig för att man skall låta dem övervintra i min, genom hårt arbete, skapade stugvärme. Undrar just varför ja tänker på vår politiker när jag ser flugjävlarna. Har de inte själva lyckats fundera ut hur de skall klara vintern så kan de gott stanna ute i kylan och skylla sig själva tycker jag.
Lämna ett svar