När jag gjorde Bermudatriangeln.

Ja, det har skrivits en hel del om Bermudatriangeln och en hel del är säkert bara skrönor. Men faktum kvarstår, en del människor har faktiskt upplevt underliga händelser just I det området.
Jag är en av dom. År 2002 I december fick jag en förfrågan av ägaren till en 79 fots segelbåt (White Eagle) om jag ville åta mig att leda projektet att sätta den i segelbart skick.Båten hade stått obrukbar i 6 år på ett litet varv i Tampa Bay och var på grund av dåligt skick förbjuden att lämna varvet. Jag åtog mig uppdraget och min första åtgärd var att sätta båten i ett godkänt skick för att kunna köras med motor till Fort Lauderdale.

Båten var utrustad med en tvåtakts kompressormatad Detroit diesel V12:a på 750 Hp i bra skick, så det skulle inte bli några problem. Jag rustade för att tåla en transport till Fort Lauderdale, försåg den med 2 st oberoende GPS samt uppdaterade sjökorten. Båten var försedd med hydraulisk autopilot (som sattes i funktion efter en del strul med hydraulventilerna), den hade egen magnetkompass för autopiloten samt en stor magnetkompass i cockpit. I min hytt fanns även en magnetkompass infälld I skottet alldeles i änden av slafen.

Vi hade noga kontrollerat väderutsikterna för den aktuella avseglingsdagen, det var ett ordentligt oväder som närmade sig från norr och vi hade räknat ut att vi behövde lämna varvet senast kl. 13 om vi skulle hinna före dom hårda vindarna från norr. Allt var klart. Vi hade klarerat ut och väntade bara på programvaran till GPS:en som hade blivit försenad. Klockan gick och vi bestämde att får vi inte de beställda programmen levererade före kl 15 så avblåser vi, med risk för att bli fördröjda i flera dagar. Fem minuter före kl 15 anländer vår efterlängtade programvara och vi kunde kasta loss.

Det är en lång och slingrig väg ut till kusten från Tampa Bay med många sandbankar att passa sig för, nästan hela tiden hade vi trevligt sällskap av delfiner. Det verkade som om de ville se att vi säkert skulle komma till havs. Väl ute på det öppna havet blev vi varse att den storm vi ville undvika nu jagade oss I häcken. På radion uppmanades alla sjöfarare att söka hamn på grund av mycket hårt väder. Vi bestämde oss emellertid för att ta stormen. Det var ingen liten båt och den hade seglat jorden runt flera varv så vi var inte så nervösa.

Så här i efterhand kan jag säga att det är inte roligt att åka för motor i en 83 tons segelbåt när det väller in fem meter höga vågor akterifrån. Alla var helt utslagna av sjösjuka utom jag kapten och hans flickvän. Så de blev att dela på vakten på tre personer. Förutom oss tre som framförde båten så fanns ägaren och hans familj med på resan.

Ägaren var utbildad kock och hade tidigare drivit restaurang i Sverige. Hans lott var att förse oss med mat på resan. På grund av den hårda sjögången blev samtliga familjemedlemmar sjösjuka så till den grad att mängden sjösjukepiller de stoppade i sig, gjorde dem helt utslagna, så någon mat att tala om blev det inte.

Trots allt så “flöt det på” ganska bra förutom när båtens framdrivning utan förvarning helt upphörde och båten började driva vilt i den höga sjön, då var det nära panik för en oerfaren kapten och jag kunde ana skräcken i hans ögon. Jag fick snabbt åla mig ner i maskinrummet där det bara var kryphöjd och kolla upp vad som hänt. Det var som att krypa in i en vrålande torktumlare i 60 graders värme, den stora V12:an dundrade på för fullt men propelleraxeln drev inte båten. Därtill vrålade en generator på 32 kW för fulla halsar, det var då jag började känna mig lite illamående.

Nåväl. Jag stoppade maskinen, kollade oljenivån i transmissionen, allt verkade ok så jag startade upp det stora monstret igen och se på f..n nu funkade det och båten sköt fart. Väl uppkommen på däck så var det bara att snabbt bestämma vindriktningen och spy i medvind. Att transmissionen kajkade ur hände sedan ytterligare 3 gånger på resan och jag spydde alla tre gångerna.

När vi senare kom i hamn fick jag reda på av tillverkaren att dessa transmissioner inte är gjorda för så hög sjögång som vi gick i. Hydrauloljan samlade sig i fel ände på transmissionen när båten krängde för hårt hydraulpumpen kopplades ur för att förhindra haveri av transmissionen. Det är ju en segelbåt och den är inte konstruerad att gå för motor när det blåser storm, då skall man segla.

Detta medförde naturligtvis att det inte blev mycket sömn för mig de kommande dygnen. Stannade propellern så var det bråttom i den sjögång vi hade. Vid 22-tiden på kvällen det tredje dygnet säger kapten till mig: Chief! gå och sov i din hytt jag och min tjej tar nattpasset. Vågorna är mindre och risken för stopp är liten.

Det dröjde inte länge förrän vågorna vaggade mig till söms. Men säg de drömmar som varar för evigt. Jag vaknar av att kaptenens flickvän skakar mig och med skräck i ögonen pekar på min kompass i fotändan av slafen. Den snurrar runt utan någon som helst vilja att stanna upp och visa vägen. Du måste komma upp till cockpit snabbt, vi vet inte ens åt vilket håll båten går och autopiloten fungerar inte.

Väl uppe i cockpit möts jag av en lika skräckslagen kapten. Han förklarar att med autopiloten inkopplad så beter sig båten helt vansinnigt. Han har kopplat ur den och försöker styra efter den stora magnetkompassen som sitter på sin piedestal bakom ratten. Den snurrar lika glatt som min kompass gjorde nere i hytten. En kontroll av autopilotens kompass visar att även den har tappat kontrollen.

Ok. vi hade ju två GPS:er från början. Den fast monterade givaren ute på masten till den ena, gick åt pipan redan första dagen, förmodligen tålde den inte vatten. Vi körde alltså på backuppen som bestod av min laptop kopplad till en Garmin fritids-GPS som jag provisoriskt hängt upp i ett maststag och den hade tvärstoppat och gav inga positioner alls. Detta hände alltså precis när vi kommit in i den area som man kallar dödens triangel och kaptenens skräckfyllda blick talade för att han trodde vår sista stund på jorden var kommen.

I alla fall, eftersom jag är en praktisk person så trodde jag inte att katastrofen stod för dörren direkt. Att magnetiska kompasser får spel har säker sina förklaringar av att jordmagnetismen variera nere i jordens flytande inre.
När det gällde problemet med datorn så var det lätt att lösa. Kaptenen hade nämligen konfigurerat kartprogrammet att spara seglade koordinater en gång i sekunden. Detta medförde att datorns hårddisk hade blivit helt fylld med koordinater efter drygt 3 dygn. Det var bara att starta om den, ta bort den blockerande filen och ställa in programmet på loggning en gång i timmen i stället. Sedan fick vi styra båten efter GPS-kompassen.

Efter nästan 6 timmar så började magnetkompasserna att stabilisera sig och vi kunde slå på autopiloten, men då var vi nästan framme i Fort Lauderdale och det blir en annan historia med en ny kapten som visade sig vara en bluff. Detta skriver jag om i Här.

Till sist presenterar jag några bilder som visar att det i alla fall var ett trevligt jobb jag hade. Bilderna är från julafton innan vi avseglar från Tampa Bay till Forth Lauderdale. Tjejen med tomtemössan känner säkert många igen från bl.a. Paradis Hotell.