Den slirande kassören.

Ja, detta kunde hända i vilken liten sovstad som helst. Nu hände det kanske eller kanske inte i min stad. För att börja från början i denna uppdiktade berättelse så gick det till på följande vis. Någon bygger en rätt så stor båt, säg bortåt 12.5 meter lång och 3.95 meter bred för att slippa skepparexamen vid framförande av farkosten. Låt oss kall honom för båtbyggarn.

Det tog sådär en 25 år för båtbyggarn att få den i sjön. När den stora dagen kom för sjösättning så kunde man konstatera att det inte var så enkelt att hitta en kajplats för båten. Eller rättare sagt det var enkelt när man fick tänka efter. Det var nämligen på det viset att det fanns en lång sträcka kaj i den aktuella hamnen där det inte låg några båtar förtöjda.

Ett samtal till kommunen senare så var det klart, den aktuella sträckan vid kajen var inte planerad så där kund man ligga permanent helt gratis. En liten bit längre österut i kanalen låg det ett antal båtar tillhörande en båtklubb. Så då var den saken löst och båten fick sin hamnplats tillsvidare alldeles gratis.

Det var en regnig försommardag just efter att båten fått sin plats som det knackar på båtdörren. Utanför presenterar sig en liten kutryggig gubbe i regnkappa och meddelar väldigt artigt att denna båt befinner sig på den båtklubb som denne man representerar i sin kraft av kassör, så här kunde man inte ha sin båt förtöjd. Efter en kort diskussion så löstes problemet med att nämnda båt kunde ligga kvar på sin plats under förutsättning att denne blev medlem i båtklubben, som också skedde inför nästa båtsäsong.

Det är nu den verkliga storyn om den slirande kassören tar sin början. Varför jag använder epitetet slirande kommer så småningom att utkristallisera sig.

Allt var frid och fröjd ett antal månader fram till att det dimper ned en faktura från den aktuella kommunen på kajhyra från dag ett för den aktuella gratisplatsen. Efter ett samtal till kommunen konstateras att kajplatsen inte alls tillhör den båtklubb som den slirande kassören påstått utan det var kommunens kaj.

Ok, inga problem tänker man då. Det finns ju ett muntligt löfte från kaj-ansvarig i kommunen att platsen är gratis så vad är problemet? Ett samtal till kommunen klargör då att den handläggare som påstås ha lovat detta har gått i pension  och inga avtal är giltiga eller ens trovärdiga eftersom de påstås ha meddelats per telefon av den nu pensionerade handläggaren.

Ok, nu har man väl skitit i det blå skåpet på nämnda kommun tycker man. En tjänsteman har utlovat gratis kajplats och den som kommer efter förnekar all kännedom om ingått (muntligt) avtal.

Vad gör man då? Jo man överklagar till förvaltningsdomstolen och får rätt. Nämn den pensionerade handläggare som vill infinna sig till domstolen och under ed, förneka ingått muntligt avtal. Det hela slutade med att kommunen fick riva sina fakturor ock att båten fick ligga kvar på sin kajplats till utgången av båtsäsongen utan kostnad.

Ja,  nu börjar det bli långa utläggningar och fortfarande ingen förklaring om varför den lille kutryggige kassören skulle bli så intressant och framförallt varför blir han kallad slirande. Vi kommer dit så småningom. Detta handlar ju om båtar men vi skall väl inte på grund av det kasta båten i sjön direkt. Resten av denna påhittade? historia kommer till stor del att handla om kassören som representerar den aktuella båtklubben och som redan dag ett presenterade ett rent lögnaktigt påstående, kanske på grund av att nämnde kassör passerat sitt bästföredatum eller till och med sista förbrukningsdag av hjärnkontoret.

I alla fall. Klubbens provisoriska brygga har nu flyttats och fått en permanent plats i skärgården och stolpar med eluttag skall monteras upp p lämpligt avstånd och anslutas till en elcentral som skall upprättas på land bredvid bryggan. Nu har även båtbyggarn köpt in sig på en båtplats vid den nya bryggan och väntar på att man äntligen skall kunna ansluta sig till elnätet för att kunna driva allehanda elverktyg, datorer m.m. vid arbete med båten.

Eluttagen dröjer emellertid och när halva sommaren passerat finns ännu inga eluttag att tillgå. Vid en förfrågan till nämnde kassör så meddelas att projektet av okänd anledning blivit ”liggande”. Ingen i klubben verkade ha intresse eller tid att ta tag i problemet.

Båtbyggarn erbjuder sig då att se till att installationen kommer igång. Tar kontakt med elleverantören som förklarar att de behöver ett intyg av behörig elektriker för att koppla in en elcentralen, eftersom båtbyggarn innehar elektrisk behörighet så löser man enkelt det problemet. En elcentral av som passar för ändamålet tas fram i samarbete med en elfirma. Nu vaknar den lille kassören till liv och föreslår att hans son som ”arbetar med el” tar fram stolpar, kabel och övrig utrustning som han sedan kan montera upp på bryggan.

Som ansvarig gentemot elleverantören så godkänner båtbyggarn sonen för nämnda arbete under dennes överinseende. När stolparna efter mycket ”slirande” dyker upp på bryggan så visar det sig att uttagen inte är låsbara, vilket är ett krav som enligt lag måste vara uppfyllt. Kassören informeras om detta och att det måste rättas till innan man får koppla in stolparna. Stolparna returneras till tillverkaren för att förses med låsanordningar på uttagen och monteras åter upp. Frid och fröjd, nu fanns det tillgång till el på bryggan.

När hösten kommer skall bryggorna som är av flyttyp transporteras in på lugnt vatten och elstolparna måste kopplas ur och tas in för vinterförvaring. När kablarna kopplas bort upptäcker båtbyggarn på ett mycket obehagligt sätt att de är felgjorda, man har monterat hankontakter i båda ändarna av kablarna, vilket medförde att han blev utsatt för en ordentlig elchock vid ofrivillig beröring med de strömförande pinnarna i kontakten. Allt gick som tur var bra, hade bryggan varit blöt kanske denna historia aldrig blivit skriven.

Återigen blev kassören informerad om felaktigheter i installationen. Kablarna måste rättas till inför nästa säsong, man hade hela vintern på sig att fixa detta. Våren kommer, bryggorna kommer på plats och elstolparna monteras åter upp av den lille kassören och hans  son. En kontroll av installationen visar att det allvarliga felet med kontakterna inte rättats till och nu surnade båtbyggarn till ordentligt och kopplar ur anläggningen och meddelar den lille kassören att inkoppling av elstolparna är förbjuden tills felet är tillrättat.

Vad som senare händer visar hur en liten förening med en styrelse där alla håller varandra om ryggen ostraffat kan jävlas precis hur mycket som helst med sina ”medlemmar” utan problem mer än för den som är utsatt för någon hämndlysten liten föredetting. Båtbyggarn blev nämligen paria i båtklubben och beskylldes för allehanda saker, som helt saknade grund, av den lille föredettingen, driven av sin hämndlystnad och som naturligtvis backades upp av sina gelikari styrelsen.

Regel nummer ett lyder: säg aldrig emot en person som hela sitt liv arbetat som befäl  inom försvaret. Det finns inte på kartan att denne har fel. Om inte kartan stämmer med verkligheten så är det kartan som gäller.

Vad som hände efter incidenten med att båtbyggarn kopplade bort elen och återigen påtalade för den lille kassören  att felet med anslutningskablarna måste rättas till var att en kedjereaktion av djävulskap inträffade. Resultatet blev att Båtbyggarn så småningom ser sig nödd att lämna klubben för att inte dra på sig farligt högt blodtryck.

Notera att alla likheter med verkliga personer och händelser är slumpartade och kanske aldrig inträffat i verkligheten.

.