Allt som oftast drabbas jag av package rage eller paketraseri som ett engelskt uttryck för ilska och frustration som ett resultat av problem med att få upp svåröppnade förpackningar. Oftast kan det vara enkla förpackningar runt en plastinbakad chokladkaka. När man är riktigt idiotsugen så går det inte att hitta fliken som man öppnar med, man biter och sliter i plasthöljet och det enda som händer är att framtänderna lossnar eller att man biter sig själv i tungan.
De värsta bovarna är emellertid de förpackningar som omger elektroniktillbehör m.m. till dem krävs det näst intill plåtsax, slägga eller spett och har man då oturen med sig, vilket man alltid har när det gäller plasthelvetesförpackningsfaanskap så kan man vara säker på att det går fel på ett eller annat vis. Klipper man sig inte själv i fingrarna så klipper man förmodligen av en liten kabel som ligger osynligt förpackad precis där man beslutat sig för att klippa upp den satans förpackningen, Det har hänt…massor av gånger.
Nu är det ju inte bara svåröppnade förpackningar tillverkade av superplast som kan få känslorna att svalla. Det finns nämligen plastförpackningar som är konstruerade på så vis att de aldrig skall gå att återförsluta. De kan vara lite vrånga just när man öppnar dem, men med en sax är det inga problem att klippa upp dem i övre kanten, det är just när man har klippt upp dem som helvetet brakar loss.
De blir då plötsligt så sköra att de totalkollapsar innan man ens hinner reagera och spyr ut sitt innehåll över hela köket. Det händer mig titt som tätt och jag tycks vara så korkad så att jag går på det varenda gång. det hände mig alldeles precis nu, när jag öppnade en kilopåse innehållande svartaögonbönor. Var det någon som blev svart i ögonen så var det mest jag.
Jag har inte riktigt bestämt mig för när jag skall orka ta rätt på skiten. Det får nog bli några glas vin först så nervbanorna kommer innanför skinnet. Ha de gött och passa er för plastförbannelsen, den slår alltid till när man minst anar.
Lämna ett svar