Ja, det låter stort men så jättestort visste jag inte då. Saken var den att jag var ansvarig för att bygga om en minsvepare till ett passagerarfartyg. Fartyget skulle transportera 153 turister dagligen till en liten ö utanför, lite öster om Dominikanska Republikens södra kust, där skulle det badas,supas, dansas och grillas både fläskkotletter och kroppar. Ägaren till minsveparen som var en Grekisk affärsman, hade anlitat mig som ansvarig till hans projekt att göra Isla Saona till ett turistmål. Arbetet gjordes parallellt med att minsveparen byggdes om så det var köriga dagar.
Planen var att med hjälp av lokal arbetskraft bygga regnskydd/solskydd, bänkar samt en bar som sedan skulle köras ut med en speedbåt till ön för att monteras ihop. Det låter ju ganska okomplicerat kan man tycka. Problemet var emellertid att Isla Saona var ett naturreservat där det rådde absolut byggförbud.
Att bygga upp en turistanläggning där, ja det fanns inte ens på kartan. Greken tyckte att det där ordnar sig på något vis. Så jag började med att konstruera och låta bygga baren som bestod av en bänkskiva av mahogany med en front som var beklädd med halva bamburör. Taket var beklätt med en speciell typ av palmblad som bildade en mycket tät beläggning.
Delarna till baren var så pass otympliga så de kördes ut i förväg med en större båt och den transporten slutade lite illa för en av manskapet på båten. Jag var en bit ifrån och såg det inte, men någon hade slarvat när en av de tyngre delarna skulle firas ner i en dinge för vidare transport till stranden. Den lossnade och rasade ner över en person som stod i dingen och skulle ta emot. Han klarade lyckligtvis livet men bröt ett ben.. Dingen gick sönder men min bar klarade smällen.
Följande dag anländer jag med min familj och en speedbåtskapten för att montera ihop baren på ön. Efter att ha skruvat i 20 minuter hörde jag ett motorvrål och tittat mot stranden. Där kommer en patrullbåt upprännande och av hoppar 3 st beväpnade marinsoldater. De tågar bestämt upp mot mig med vapnen skramlande. Väl framme talar en av dem, jag antar att det var befälet, om för mig att detta är ett naturreservat och att man absolut inte får bygga något här. Jag måste genast packa ihop och försvinna.
Jaha tänker man då, nu har man skitit i det blå skåpet. Jag harklar mig lite och ber ödmjukast om ursäkt för att jag gjort intrång på reservatet. Jag förklarar sedan att meningen är absolut inte att bygga något som helst permanent på ön. Detta är en byggsats till en bar och jag har tagit den hit enbart för att testa så att allt finns med den dag man skall montera den på någon plats i bushen där det är långt till verktyg om något går fel. En sorts generaltest alltså skojar jag till det. Detta tycktes lugna dem något. De stannade kvar och tittade nyfiket på när bit lades till bit tills det slutligen stod en komplett bar på stranden. Jag fick med beröm godkänt och omdömet var att det var en mycket intelligent.konstruktion.
De hade förstås inte sett det mest intelligenta ännu. I den nästan 40 gradiga värmen hade de, liksom jag, svettats litervis med vätska och till skillnad mot mig så var de ju ganska påpälsade om man säger så. Så glädjen och tacksamheten blev överväldigande när de blev inbjudna som barens första gäster att dricka precis så mycket kall öl från min kylväska som de bara orkade. Ja de till och med tackade ja till ett par riktiga Cuba Libre också.
Han hade rätt min chef Greken. Allt ordnar sig till sist och jag förstod nu varför han föreslog mig att ta med en välfylld kylbox med öl, rom och Coca-Cola, inte ville han väl att jag skulle supa på jobbet? I alla fall, fortsättningsvis hade jag välbeväpnade gäster i baren medan jag byggde upp resten av bänkar och grillar, regnskydd och annat.
Regnskyddet var väl det objekt som permanentade det hela. Det var 12 meter långt och 5 meter brett och bestod av prefabricerade delar som jag monterad på plats.För att det inte skulle blåsa bort så förseddes rören med betongklumpar i änden som grävdes ner djupt i sanden. När jag transporterade ut denna konstruktion till ön så hade jag även med elgenerator, sliprondell, borrmaskin och andra verktyg som kunde behövas. Väl framme på ön visade det sig att jag glömt ta med ett vattenpass. Shit happens! Här skall jag bygga ett monstertak på en ö långt ut i karibiska havet och har inte ens ett vattenpass.
Situationen löste sig väldigt elegant. Där som skyddet skulle byggas hade jag fri sikt från både långsidan och kortsidan mot havet. Det var ju bara att klättra upp en bit i en palm och syfte mot horisonten. Det var det största vattenpass jag någonsin använt mig av och allt blev perfekt.
Så började det. Båtlast efter båtlast dag efter dag kom, åt, badade och trivdes. Det blev en omedelbar succé och så småningom anlände fler operatörer till Saona och turistparadiset var ett faktum. Det är inte utan att jag känner en viss stolthet när jag googlar på Saona och vet att jag var delaktig i att få myndigheterna att undanta denna plats i nationalparken för att bygga upp den första strukturen för turister på ön. En sökning på Saona i dag ger över 3 miljoner träffar och på youtube finner man tusentals turistfilmer från ön. Jag har livstids VIP gratisbiljett till ön och det kommer jag att utnyttja till max när jag nu reser dit om några veckor. Precis utanför ön finns ett mycket fint korallrev på lagom snorkeldjup som jag längtar till att besöka med min undervattenskamera. (Bilder kommer).
Här är ett foto som visar en del av alla speedbåtar som ligger startklara för att nu ta ut turister till ön. (8 år sedan) Det går även att boka sig på större båtar, (i klass med Caribbean Star som nu tyvärr är skrotad för länge sedan), med bar och toaletter m.m. men de tar mycket längre tid på sig att nå fram. Båtarna avgår från Bayahibe, ett litet pittoreskt samhälle i närheten av La Romana.
Så blev alltså ett nytt turistparadis till med hjälp av Urban Hahne från det avlägsna Sverige för drygt 20 år sedan. Här är en av de tusen och åter tusen videofilmerna.
Lämna ett svar