Cordillera Central

En dagsutflykt i bergen.

Hade väl inte varit så länge i Dominikanska Republiken när Bertil föreslår att vi skall åka upp i bergen och titta på en bit land som var till salu. Jag tyckte det var intressant så sagt och gjort. Bilen som skulle användas var Bertils gamla Toyota Landcruiser som saknade det mesta av bekvämlighet, fjädrar och bromsar. Bergen, det var i det här fallet Cordillera Central även känt som Dominikanska Alperna, som sträcker sig från Haiti i Väster till San Cristóbal i Sydöst. Det är Västindiens högsta berg med Pico Duarte som reser sig hela 3098 meter över havet.

Sagt och gjort. Vi lastade bilen med ett från början tomt 50 liters plastfat som vi fyllt med is, rom, cocacola och öl samt en del annat som gick att tugga. Som hjälp att bära detta fat med livsuppehållande innehåll  anställdes en bärare vid namn Bienvinido. Hans uppgift var även att fungera som bärare av våra fällbara stolar samt att guida oss så vi icke för alltid försvann i den djupa, täta, fuktiga, dallrande heta djungeln uppe i bergen.

Nåväl, Bienvinido, Bertil, Cecilia, jag och min sambo Rosa, (Ja hon stavade sitt namn så innan hon kom till Sverige och fick reda på att Rosa var ett vanligt namn på våra Svenska leverantörer anställda inom bregottfabriken) embarkerade oss i Toyotan med Bertil som driver. Riktningen anslogs av vår bärare. Till en början var färden lugn och behaglig, vi forsade fram på motorvägen utan större problem än att en och annan häst eller polis förirrat sig upp på vägen. I sinom tid började det gå uppåt på smala serpentinvägar, man såg inte så mycket av bebyggelse i de här trakterna som tidigare längre ner i dalgångarna. Det kunde ligga någon liten kojliknande bostad här och var som såg ut att när som helst kunna släppa sina förankringar och glida ner i avgrunden.

Den gamla Toyotan däremot hade en rent fantastisk förmåga att luta sig mot bergväggen för att undvika att störta oss ner till bottnen av jordens inre. Jag vet inte om det var Guds försyn eller Bertils goda förmåga att övertyga Toyotan om att inte ställa till problem, som räddade oss från en katastrof lite längre fram på bergssidan. Vi hade nämligen passerat en blommig pinne på vilken det hängde ett skrynkligt papper fladdrande för vinden på vilket det stod PELIGRO och ytterligare något som var oläsbart. Vi visste ju redan att det var liksom lite farligt att färdas på denna smal krokiga väg som var uthuggen ur en bergssida, så vi tog inte så stor notis om detta meddelande. Eller snarare Bertil som var chaufför gjorde det inte. Vi andra var nog mer skräckslagna, förutom vår Bienvinido som snarkade lugnt, lagom berusad av naturens egen medicin tillverkad av sockerrör. Det kunde väl knappast bli farligare?

Jo det kunde det, Ett par hundra meter efter pinnen med varningen hade naturen nämligen bestämt sig för att här ska folk faán i mig inte köra bil eller ens promenera, Vägen hade nämligen försvunnit ner i dalen där den nu vilade i frid som ett jättestort stenröse. Det hade till och med hunnit växa en och annan blomma i röset så det var nog inte igår som den vägen försvann.

Backa långt på en smal krokig väg är inte roligt, som tur var så fanns där en liten plätt med ett bredare vägavsnitt där vi kunde vända. Nu började den stora utmaningen att väcka upp vår romindränkte vägvisare för att få hjälp med en alternativ väg till vår destination som fanns någonstans där långt ute i bushen. Problemet var inte så stort för han förklarade att han ändå hade tänkt vakna precis då. Han hade stenkoll på vart vi var så vi fick raskt nya vägval. Att vägen vi åkte hade rasat det visste han, så hade han hållit sig vaken hade vi inte behövt riskera livet just då.

Vi skumpade glatt på i ytterligare någon timme och anträdde så småningom en underbar omgivning. Serpentinvägen gick över till en smal slingrig djungelväg upp på en högplatå och in i den tropiska djungeln. Här kändes det helt rätt att stanna upp och lasta ur medhavd proviant för att bara sitta ner och njuta av naturen (och innehållet i tunnan)

Ja, kändes rätt och rätt, vi hade nämligen kommit så långt vi kunde med denna otroliga Toyota så det var väl mer bilens val än vårt att stanna just här. Det finns väl ingen terränggående bil som är så spridd och använd som denna över jordklotet, den gräver sig fram i öknarna i Saudiarabien, går nästan som semiubåt i floderna i Amazonas och här har den nu tagit oss in i hjärtat av Dominikanska Republikens täta djungel.

Men nu hade den bestämt sig för att det var nog. Vi kommer helt enkelt inte längre med vår Toyota Trots alla ihärdiga försök att komma en bit till så är det tvärstopp i leran. Fast det låter inte som Toyotan gett upp, den ryker och bubblar fram något som låter som blurpkomigenblurpblurp men utöver att den den frustar som en gammal trött häst. så händer inte något mer, det är som sagt tvärstopp.

Efter en ordentlig genomgång kunde vi konstatera att de frustningar som verkade komma sig av Toyotans ruskigt starka kampanda berodde på att kylarvattnet delvis hade runnit ut via en dålig slang så den kokade över ordentligt, sådär som man själv kan göra ibland när man tagit i lite för mycket och fått i sig för lite, eller var det tvärs om?

Nåväl vår käre Bienvinido hade nu vaknat ordentligt och lovade att inte inta mer medicin för än vi hittat slutdestinationen för vår utflykt och att förövrigt även då vara lite återhållsam med utportioneringen så att han inte skulle bli för okontaktbar inför hemresan när vi skulle ta oss ut ur djungeln och ner för bergets serpentinvägar.

Han intygade att med den saken var det inga problem Receptet på hur mycket som kunde intagas av denna jästa och destillerade sockerrörsmedicin var noga uträknad av en gammal vän till honom för många år sedan. Hans vän hade tragiskt nog en dag blivit alldeles gul och avlidit i något som vår vägvisare uppfattade som gula febern, trots vännens bastanta intag av den aktuella sockerrörsmedicinen. I sanningens namn så lutar jag nog mer åt gulsot på grund av långvarigt spritmissbruk.

Nog om detta. Vi står alltså här på en liten stig inne i en tropisk djungel. För mig var det något fantastiskt, något som man bara sett på TV förut. En sak som som känns lite bra är att det inte finns några riktiga giftormar här,
däremot är det gott om boa och pytonormar och det kan ju vara väl så otrevligt. Skorpioner förstås och riktigt fina fågelspindlar kan man se.

Sedan finns det ju roliga djur också så som kolibrier som ni också säkert sett en gång om året runt kl 15 på julaftonens Kalle Ankas äventyr så länge ni levt. Hoppas förresten att det inte går för kolibrierna som det gick för den lilla negerdockan i jultomteverkstan som försvann så hastigt och olustigt. Haha, upptäckte nu att felstavningsprogrammet i datorn vill byta ut negerdocka mot kasperdocka, så hon har försvunnit från min dator också. Faväl lilla docka, kanske vi ses på andra sidan.

Ok, farliga djur, men vadå, vi har en femtioliters tunna med allehanda livsuppehållande saker i sitt innandöme, en del av innehållet fungerar som riktiga modförstärkare. Med ett antal Presidente starköl innanför västen är det inga boaormar och spindlar som skrämmer. Vi har ju dessutom vår eminente vägvisare Bienvenido med oss som kan allt om djungellivet när han inte övermedicinerar. Bienvenido betyder förresten Välkommen och det är ju ett passande namn på någon som introducerar oss i detta naturens paradis på jorden.

Så med spring i benen erövrar vi stigens förlängning framåt, stigen leder genom en behaglig djungel, inte så där snårig och tät så man behöver slå sig fram med machetes, här och där kan man till och med passera små gläntor dit solen når fram. Ibland flyger en fågel upp och skrämmer skiten ur en svensk Vikingason, men på det hela taget är det en tyst djungel och kallingarna är fortfarande torra.

När vi traskat på en stund så kan man urskilja vatten som porlar, inget vattenfall utan ett stilla porlande ungefär som om man just fyller badkaret hemma i Svedala. Vi kommer allt närmare porlandet och djungeln öppnar nu upp sig inför våra ögon. Där rinner en stilla flod nerför berget, man kan följa det slingrande vattnet uppåt bergskammen och även en bra bit nedåt.

Det är som om djungeln har förstått att inte störa den lilla stilla fina floden, utan håller sig fint undan en liten bit så att flodens sandbädd ligger i dagen både här och där, tillsamman med lite större stenar och grus. Fast förklaringen är förstås en helt annan. Djungeln är inte snäll helt frivilligt. Det kan ju regna något ohemult här uppe i bergen när det regnar. Lyckligtvis är vi här under en period när det sällan regnar så där ohemult som det kan. Vid sådana regn så är den lilla oskyldiga floden som inte såg ut som en riktig flod, inte liten och oskyldig längre utan har förvandlas till en 5 till 10 meter djup rytande flod som nu ser ut som en flod och som tar med sig allt i dess närhet inklusive den stackars djungel som varit dumdristig nog att växa för närgånget.

Nå väl, det där visste vi inget om så vi väljer att följa floden som ju egentligen inte är som man tycker en riktig flod skall vara, den är slingrig och här och var delar den sig och flyter på varsin sida om större och mindre stenblock. Berget lutar inte särskilt brant så det är inga större forsar som ser farliga ut. Vattnet är ungefär 30 grader varmt och absolut kristallklart och bottnen består av nästan vit glittrande sand.

Värmen är nu påtaglig eftersom ingen skugga faller här (Lät nästan som en sång jag hört) . En bakåtblick på stackars Benvinido, som sliter med tunnan på ryggen och våra vilstolar, får mig att föreslå en paus just här som floden som inte ser ut som en flod blir bredare och ser ut att vara en halvmeter djup. Mitt i floden som inte ser ut att vara en flod ligger en stor sten på en dryg meter. Vattnet porlar runt stenen och bottensanden glittrar som riktigt guld.

Här slår vi oss ner i det största badkar med porlande bubblande vatten jag någonsin badat i. Ni som har bubbelpool, släng er väggen. Nästan omedelbart när jag kommit på plats med ryggen behagligt lutad i skuggan mot den stora stenen, så dyker samma sorts fiskar upp som jag hade i mitt akvarium hemma i Sverige. Alla färggranna små fiskar man kan tänka sig simmar runt mina fötter och smakar på mina tår. Numera finnas ju sådana spa här i Sverige där man kan få tårna avbetade på lösa hudceller om man har råd att betala. Dom fiskarna verkar ha hög timpenning om man säger så. Haha, den behandlingen fick jag gratis redan i början på nittiotalet i en flod som inte såg ut som en flod i Dominikanska Republiken innan metoden ens var uppfunnen.

Så där satt jag nu, i flodens kristallklara vatten och tittade på dom små fiskarna som betade på mina gamla förbrukade hudceller på mina tår. Fascinerande att sitta i ett akvariums varma vatten och få spabehandling alldeles gratis. Det solglittrande vattnet strilade lugnt och stilla och tiden verkade för tillfället ha avstannat helt. Solen stod i zenit och himlen var blå som bara blå kan bli. Inte bara tiden verkade stå stilla, nej hela livet gjorde paus och bara väntade på att avnjutas.

Men allting som är på ett vis måste slutligen förändras, ingenting är för evigt. Här långt uppe i bergen kan vädret ändras mycket snabbt och den stilla floden kunde snabbt bli ett inferno av dödlig vattenkraft om vädrets makter vill djävlas. Där vi nu befann oss var det ingen omedelbar fara, men man kunde ana att himlen började anta en mörkare ton längre upp mot bergen. För att inte bli överraskade av en dödlig störtflod så bestämde vi oss (eller närmare bestämt vår eminente vägvisare) för att lämna floden och ta oss vidare på den mark vi tänkte köpa.

Så, rakt in i bushen då. En liten bit nedåt följde vi vår flod (den ingick i marken vi tänkte köpa) så uppenbarar det sig 3 vackra ”nymfer” som sitter vid kanten av vår flod och tvättar kläder på gammalt manér  Dom klappar och
slår kläderna mot flodens stenar så vattnet stänker och djungeln fylls av det klatschande ljudet från de ljuvliga nymfernas energiska övningar, ja det var nästan så man kunde ana regnbågens färger i vattenkaskaderna de orsakade med sitt plaskande. De sjöng och skrattade och verkade ha det mycket trevlig där de satt i solen och tvättade sina kläder i den mest fantastiska miljö man kan kan tänka sig.

I alla fall, Vi passera dem på andra sidan floden och de hälsar oss med allehanda armviftningar och skratt. Det var nog inte igår det passerade för dem okända blekansikten i deras undanskymda värld ute i djungeln. Ytterligare en liten bit ner passerade vi en familj som tog sitt helgdopp kan man tänka, Hela familjen skymtar i övre delen av bilden..Den lilla tösen har valt en lugnare pöl.

Det var ju praktiskt att sitta i blöt nedanför de tvättande nymferna, då fick man ju tvättmedlet på köpet så att säga. Vi känner oss alla upprymda av vad vi fått uppleva hittills, ja, förutom vår eminente vägvisare/bärare som verkar börja krokan påtagligt, så efter en kort överläggning så beslutar vi oss att vi fått se det vi behöver för att fatta ett beslut om att köpa eller inte köpa en bit av paradiset och därmed påbörjar vi vår resa mot mer civiliserade trakter.

Väl framme vid vår slitvarg, den oförstörbara Toyotan börjar inseglet till vår hemfärd att visa färg Efter att ha packat in vår livsuppehållande, nu nästan tomma 50 liters tunna  och en halvt medvetslös vägvisare/bärare vid namn Bienvenido längst bak i bilen så vrids startnyckeln om, och nu skiter det sig. Inte i  något blått skåp, för det fanns inte just här. Just här mitt i djungel på en lerig stig fanns bara en oförstörbar Toyota utan tillstymmelse  till ström i batteriet.

Ok, alla bilar med självaktning har ju en vev, så även vår kära Toyota. Ytterligare ett plus var att det var en dieselmotor den behövde alltså ingen ström till tändsystemet. Så på med veven, börja veva. Joråsåate  mycket vevande blev det, men till slut hoppande den avdomnade dieseln igång med ett härligt morrande och alla hurrade utom Bienvenido som hade huttat för mycket av sin sockerrörsmedicin och inte brydde sig särskilt mycket just
då.

Jaha, nu skall vi ner längst slingerkrokarna som tog oss hit upp. Ett stort problem vi hade med vår trogna Toyota var att det inte gick att motorbromsa den, växeln hoppade ut till friläge så fort man försökte motorbromsa. På vår slingriga smala väg nedför berget var vi alltså hänvisade till att förlita oss på bilens bromsar som tyvärr bara bestod av en fungerande broms på ena framhjulet samt en på det andra bakhjulet.

Ja, vår kära Toyota var inte av den sista årsmodellen om man säger så och service hade den bara sett på vykort från Japan, men nedför berget och hem skulle vi ju trots allt, det var vi alla överens om, ja förutom Bienvenido som man inte kunde få något svar från eftersom han nu nästan såg ut att gått in i koma.

En annan sak som var lite eller kanske mycket oroande jag kommer inte ihåg så här i efterhand hur oroad jag var. Men faktum var att vår kära Toyota visserligen brummade på utan problem, det var bara det att generatorn inte
laddade batteriet överhuvudtaget, Motorn, ja den snurrade och gick, så långt var allt under kontroll.

Grejen var att solen går ned kl 18:00 och då blir det kolsvart. Utan generator har vi alltså inget ljus varken bak eller fram på bilen och hur roligt kan det vara på motorvägen i ett land som har mest dödsolyckor i hela världen. Skit i det nu. Solen skiner, livet leker och vi skall bara nedför berget nästan utan bromsar, det fixar på något vis Vi har stuvat in provianttunnan och våra vilstolar som vår tappre Bienvenido släpat omkring åt oss på vår upptäcktsfärd i djungeln.

Beinvenido vek vi ihop bakom tunnan bak i bilen, där fick han en bra sovplats, han hade gjort sitt jobb för idag trodde vi. Ja, han hade faktiskt gjort.ett eminent jobb. På vår färd tillbaka till bilen ledde han oss genom olika uppodlade men idag förfallna delarna av den mark vi var spekulanter på. Vi passerade stora dungar med träd som dignade av både mogen och omogen Grapefrukt, där fanns stora odlingar av Choklad, nej det hängde inte Marabou Choklad i träden direkt, utan stora frukter som man kunde utvinna choklad ur. Där fanns Palmer som hukade sig under tyngden av stora Kokosnötklasar och Bananstockar som blänkte gula som själva solen. Ja där var ett veritabelt paradis av olika frukter, vi kunde säker ha spenderat resten av våra liv här för att upptäcka allt som naturen gav och aldrig behövt gå till ICA för att handla mer.

Men allting trevligt har ett slut och allvaret tränger sig på, mycket beroende på vår käre vägvisare som nu verkligen
såg förbrukad ut under trycket av våra vilstolar och proviant/öltunnan. Dags alltså att avsluta detta djungeläventyr  och att ta sig nedför samma smala ringlande serpentinvägar som vi tidigare balanserat oss upp för.

Den stora skillnaden var att när vi åkte upp så bromsade farten så att säga automatiskt, Nu när vi skall ner så är vi
helt beroende av att kunna bromsa när det går för fort i svängarna och bromsarna, ja de var ju av en särskilt utdöd sort på grund av dåligt underhåll. Vi hade några vattendunkar med oss för att fylla på kylvatten i motorn om det skulle behövas, vattnet i dessa skulle säkert komma till pass för att kyla bromsarna med när de blev överhettade, för det skulle dom bli, det var vi ganska så säkra på.

Till att börja med var färden lugn och trevlig vi hade ju en bit att färdas på den platå vi befann oss på innan nedförslutet startade på allvar. Solen sken, Beienvenido snarkade lugnt där bakom öltunnan och vi bara njöt av tillvaron. Vi hade en himmelsk utsikt över dalgångarna nedåt berget och man kunde urskilja små gårdar här och där insprängda i naturen. Man undrade lite om hur de människor som levde sitt lite isolerade liv här bland bergen hade det. Hur deras vardag såg ut.

Mina funderingar får ett abrupt slut när jag hör Bertil som kör bilen börjar svära så det osar. Tillbaka till verkligheten, vägen hade börjat luta väldigt oroande rakt utför berget och det hade fått bromsarna att bli överhettade och tappa sin bromsverkan. Att det skulle hända visste vi ju, problemet var att det kom som en överraskning trots allt. Som tur är så planar ju vägen ut här och där i serpentinsvängarna, det gjorde den just i rättan tid. Toyotan stannar med ett väsande ljud från bromsarna och allt blir stilla, vi är fortfarande på berget och vid liv.

Fram med en vattendunk för att kyla ner de glödheta bromsarna, det visar sig emellertid fullständigt omöjligt att få vattnet från dunken att strila in bakom hjulen till själva bromstrumman. Vi skulle ha behövt en stråle av något slag som kunde riktas in till rätt ställe.

Vi kom nästa samtidigt på att en pinkstråle skulle göra jobbet. Sagt och gjort, det hade förflutit en tid sedan sista pinkningen och en hel del öl hade ju förtärts så det var inga som helst problem att kyla ner bromsarna på de två hjulen som hade fungerande bromsar, med att tömma urinblåsan på dem. Ja, tjejerna kunde förstås inte delta i denna övning, det skulle kräva för mycket akrobatik för dem att rikta in sig. Vi killar har ju en mer lättriktad utrustning så att säga.

Ja, efter välförrättat värv så blev vi nu tvungna att fatta ett taktiskt beslut. Eftersom det nu visat sig att frågan om vår överlevnad hängde på hur mycket vi kunde pinka för att kunna kyla oss ner för berget, så måste vi komma fram till vad är bäst att fylla på blåsan med. Valet stod ju mellan flodvattnet i plastdunkarna eller den kalla ölen i öltunnan. All samlad livserfarenhet pekade ju klockrent på ölen så klart. Vattnet kunde ju göra oss magsjuka, dessutom var vi helt säkra på att man blir mer pinknödig av öl och har mycket roligare dessutom. När vi slutligen kom hem så kunde vi ju även skryta med att vi pinkat oss ner för största berget i landet. Hur många kan skryta med det?

Vi tänkte att vi kanske även skulle få igång Bienvenido på ett hörn också. Han hade säkert ingenting emot att hjälpa
till med bromskylning på de premisserna. Vi behövde aldrig fråga honom. Det räckte med att rubba lite på öltunnan så var han klarvaken. Han var ingen amatör, detta knep hade han lärt ut till alla som är uppe på berget och skall ner flinade han. Bra då var vi tre som kunde kyla på när det behövdes och det gjorde det.

Vi kom så klart ner helskinnade från berget efter att i stort sett ha tömt alla tunnans resurser och pinkat litervis med
kylmedel på bromsarna. Vi var på grund av all öl ett ganska glatt gäng som gav oss ut på ,motorvägen i skymningen med Toyotans front riktad mot våra hemtrakter på en av de mest olycksdrabbade vägar i världen.

Innan färden ut på motorvägen stannade vi till vid en vägkrog i miniatyr och fick lite annan näring an bara öl oss. Det skulle ju naturligtvis aldrig förekomma att man körde berusad i normala fall, men detta var inget normalt fall. Utan vårt osjälviska öldrickande för att kunna pinka på bromsarna så hade våra dagar slutat redan uppe på berget.

Det var inte helt mörkt ännu men det började att skymma och det blev snart kolmörkt. Batteriet var ju helt tomt och generatorn laddade inte så vi var helt utan belysning på bilen. Alternativet att ställa bilen efter vägkanten och lifta hem var enligt Bienvenido inget alternativ. Vi skulle bli rånade och i värsta fall ihjälslagna, Toyotan skull omgående bli stulen. Som sagt var, ta oss hem på den kolmörka motorvägen var enda alternativet.

Det gick inte fort men det gick framåt, vi kunde med hjälp av de mötande bilarnas ljus hjälpligt orientera sig framåt.
Den största risken var att bli påkörd bakifrån för någon hastighetsbegränsning existerade inte i detta land. När vi färdats några mil blir vi stoppade av en vägpolis på en moped. Han är fullständigt vansinnig och förklarar att vi skall tas i förvar på närmaste polisstation. Det värsta påpekar han mycket riktigt är ju att vi inte har belysning bakåt. Det drabbar ju andra trafikanter. Här träder vår eminente vägvisare Bienvenido in, han förklarar hela händelsekedjan med ett helt otroligt ordförråd både kroppslig och verbalt. Armarna går som väderkvarnar på den lille mannen och en Spansk rotvälska som jag inte förstod många ord av fullkomligt sprutade ur honom. Jag tänker i mitt stilla sinne att snart så lyfter han och svävar i väg in i mörkret med flaxande armar.

Konstapeln tänkte nog likadant verkade det som, han ser nästan hypnotiserad ut när han erbjuder sig att åka framför oss med sin moped de sista 3 milen och lysa upp vägen för oss så vi säkert kommer hem. När vi väl kommer igång så konstaterar jag att vår käre konstapel inte heller hade något bakljus på sin moppe. Under tiden som vi färdades hemåt i mopedfart så diskuterades livligt vad detta skulle kosta. Detta var på den tiden som polisens inkomster till stor del bestod av mutor. Vi tänkte att det kommer säkert att kosta skjortan Lite nyfikna var vi ju även på vad som Bievenido erbjudit konstapeln för att inte ta oss till polisstationen och fängsla oss för vårt obotligt korkade företag. Han förklarade att den biten var mycket enkel.

Närmaste polisstation låg 2 mil bort så han hade bara frågat konstapeln hur han skulle lösa transportfrågan av fem personer med sin moped, som dessutom saknade bakljus, Två mil till kurran i kolmörkret. Detta skulle ju komma att ta halva natten i anspråk och han hade väl en fru som väntade på honom i sänghalmen därhemma. Väl hemma  så tackar vi den hjälpsamme konstapeln och frågar honom hur vi kan ersätta honom för hans insats Han svarar då att det varit ett nöje att få hjälpa till och säger sig inte vilja ha någon som helst ersättning. Han gör honnör, sätter sig på sin moppe och drar vidare ut i natten. Vi fick aldrig ur vår käre Bienvenido vad han egentligen sade till konstapeln, som så snabbt förvandlades från Mr. Hyde till DR. Jekyll där ute i kolsvarta natten på motorvägen. Det är och förblir en väl förborgad hemlighet mellan vår eminente vägvisare och landets mest okorrumperade poliskonstapel.

Detta var slutet på denna berättelsen om hur det gick till när vi var spekulanter på en bit av paradiset. Tyvärr blev
det av olika orsaker ingen affär, men det gav oss i alla fall ett litet äventyr att minnas. Allt som jag skrivit är naturligtvis sant och har hänt i verkligheten och jag har återgivit det så bra jag minns.

Tack för att ni ville dela detta äventyr med mig och ha det gott. Som avslutning visar jag en bild på en liten byskola vi passerade vid foten av Cordillera Central..

Håll ögonen öppna, i sinom tid kanske jag skriver och berättar om när jag tillfälligt blev utsedd till fångvaktare för att dagen efter själv bli kastad i centralfängelset i Santo Domingo.