Bilen som inte gick att sälja.

För några år sedan behövde jag en billig bil som kunde förflytta mig ca 120 km till och från ett tillfälligt jobb några dagar i veckan. Jag ville åka billigt och jag ville kunna lasta in allehanda bröte därbak, drag var också en bra sak att ha. Kunde man dessutom slippa betala bilskatt och dyra försäkringar så vore det bra.

Det blev en mattsvart handrollad Volvo kombi av 1983 års modell. Rostigare bil som gått igenom bilprovningen finge man säkert leta länge efter, men bilradion var av senaste modell som automagiskt kopplade upp sig med mobilen så snart man klev in i bilen. Den hade drag både bak och i dörrarna. Värmen fungerade jättebra men gick tyvärr inte att stänga av så lite varmt blev det när solen låg på som bäst. Den var även försedd med elektrisk överväxel som fungerade ibland och då gick det undan i en hundra sådär.

Den var även försedd med en sportratt som var så liten så att det krävdes min fulla muskelstyrka att svänga i kurvorna. Den saknade naturligtvis servostyrning så skulle jag vilja fickparkera så hade jag först fått gå till gymmet i ett halvår eller så. Men den var som sagt var billig, bilradion och sportratten var dyrare än hela bilen och skattebefriad var den. Försäkringen gick på en hundring i månaden så bensinen var den tyngsta utgiften.

Nu har den stått till sig ett tag. Jag har försökt att sälja den till någon som gillar att meka. Den är ju trots allt skattebefriad. En krona begärde jag för den men ingen har nappat på erbjudandet. Förstår inte vad folk har blivit bortskämda.

Nu skall den i alla fall få sin sista vila på bilskroten. Den trilskades visserligen ordentligt när jag skulle ta den dit, kanske den förstod vad som skulle hända. Det började med att det nyladdade batteriet tvärpajade och gav 0 volt på en sekund. Ett nytt batteri fick rekvireras och efter en flaska startspray så lunkade den igång… på 2 cylindrar.

När den tuffat så i 10 minuter så hade det blivit en bra brasa inne i avgassystemet av all oförbränd bensin som lämnade motorn via avgaserna. När underredet hotade att ta eld av det högröda avgasröret såg jag ingen annan utväg än att stänga av motorn. Jag pumpade upp de platta däcken med en minikompressor, det tog resten av dagen.

Detta hände i går. Hela dagen gick åt till att få liv i den dödsdömda bilen och luft i hjulen, så idag skulle bli den dag då den skulle köras till skroten. Den har visserligen körförbud men nog skall det väl gå att smygköra den dit, så var i alla fall tanken.

Saken var emellertid den att bilfaan förmodligen har telepatisk kontakt med ortens polismyndighet, eller närmare bestämt med hela Värmlands poliskår kunde man tro. I det område bilen lever sitt nuvarande liv kunde jag nämligen denna morgon räkna till minst 8 polisbilar.precis på andra sidan gatan 50 meter västerut. Så många polisbilar på ett och samma ställe ser man ju annars bara på TV-serien coop.

Eftersom avgasröret är mycket trasigt så för bilen ett himla oväsen så såg jag mig nödsakad att skjuta på bilavrättningen tills i morgon, såvida ordningsmakten inte tänker leka polisuppbåd även i morgon på samma ställe. Förresten så hade även ena däcket  släppt sig alldeles förfärligt, så det var tömt på sitt innehåll och väldigt platt. Den bilen vet hur han skall bita sig fast. Ska det jävlas så ska det.

Nu är i alla fall bilen transporterad till sista vilan på bildemonteringen som det så fint heter nu för tiden. Poliserna hade visserligen övningsverksamhet för sig även i dag, men jag tog chansen att smyga förbi så tyst det nu bara gick med trasig ljuddämpare. Bilen tuffade på sköt och small men fram kom vi till sist. Volvo betyder ju ”Jag rullar” om man översätter från Latin. Nu rullar den ju inte mer så nu får man väl säga Volvonon då i stället.

Apropå bildemontering föresten, förr hette det ju bilskrot, undrar om det var för att bilskrotaren kände sig kränkt när han blev kallad skrotgubbe som man bytte namn till bildemontering, skrothandlaren blev ju plötsligt bildemonterare eller demonteringsexpert. Även om arbetsuppgifterna och lönen är den samma så blir ju yrket mer högstatus.. Nu för tiden behövs det inte mycket för att ändra språket, om någon känner sig lite kränkt av ett ord så är det ajöss med det ordet även om det funnits i alla tider.

I och för sig så är det väl inget modernt med att byta namn på lågstatusyrken. När jag för så där hundra år sedan gick i småskolan så  kallades han som bytte glödlampor, rensade toaletterna och bröt upp skoldörren när läraren hade tappat nyckel, för vaktmästare eller rätt och slätt vaktis. För ungefär 50 år sedan ändrades den benämningen till institutionstekniker med samma arbetsuppgifter och lön förstås. Skurkärring är ett annat exempel. Det byttes redan 1966 ut mot lokalvårdare. Ja, det finns många exempel på hur man kan höja sin status medhjälp av enbart språkbruk.

Jag har ett litet lustigt exempel från min tid som ung anställd på ett litet företag. Där hade vi en förman som blev verkmästare. Inte för att hans arbetsuppgifter eller lön ändrades, bara att hans status steg en aning. Denna statushöjning renderade i att när man ringde hem till bostaden och hans lagvigda svarade så kunde det låta så här: ”Detta är hos Verkmästarinnan Svensson…” Det lät väl lite bättre än ”Detta är hos förmaninnan….”

I alla fall kan jag slutligen meddela att rubriken Bilen som inte gick att sälja.är felaktig. Jag fick nämligen hela 200 riksdaler för den av ”skrothandlarn” och det täcker nästan kostnaden för bensinen som var kvar i bränsletanken. Så nu är det som sagt färdigrullat.

— Min trogna —

VOLVO 240

1982 — 2015

Du rullade troget i regn och rusk
och bar mig fram i snö och snusk
Snabbt det gick från plats till plats
Klart att vi i backarna i bland tog sats
Men alltid kom vi fram till ändhållplats.

R.I.P.