Joråsåate. Jag har ett litet krypin där jag sitter och småpysslar på dagarna. Det är beläget ca 5-6 kilometer från min bostad. eftersom jag transporterar mig med min lilla Bajaj-moppe så tar jag mig inte fram så bra i snöigt väglag så då stannar jag hemma, jag kanske tar ett par glas vin och gör som nu, skriver lite på bloggen eller bara latar mig.
Så hände det då en dag förra veckan att jag var i min lilla hobbyhörna och tillverkade en liten hembränningsapparat. Fram på eftermiddagen, klockan var väl drygt tre, så började det snöa och jag fick bråttom att avsluta mitt arbete, kastade mig på min indiska vän Bonnie Bajaj och styrde kosan hemåt.
Det är på det viset att Bajaj är lite lik mig, han blir bara slöare och slöare ju äldre han blir och han orkar nu för tiden inte själv uppför den lilla uppförslutning som jag måste passera på vägen hem. Jag får helt enkelt hjälpa till med att sparka mig uppför backen. Jag kom i alla fall hem till skut, lite blöt av snöandet, Jag tar av mig mina blöta kläder och skor, häller upp ett glas vin för att värma min frusna kropp.
Nu är det så här att jag inte har någon fast bredbandsanslutning så för att kunna se på TV så ansluter jag mig via ett USB-moden kopplat till datorn. När jag är i min hobbyverkstad så använder jag samma USB-modem till min dator som jag har där. Som reserv kan jag även använda min mobiltelefon med WIFI-hotspot för att ansluta till internet.
Så, med ett glas vin vid min sida så slår jag på datorn för att kolla nyheterna på TV. Då upptäcker jag att jag glömt att ta med USB-modemet hem från hobbyverkstaden. Ok. ingen fara skedd, jag beslutar mig för att använda min backupp, mobilen. i kväll så kan modemet få vara kvar där det är.
Det är nu mina kära vänner som skiten träffar fläkten, jag upptäcker att jag även glömt att ta med min mobil hem. Den vill jag absolut inte vara utan. Det skulle ju göra mig helt bortkopplad från världen utanför. Ingen TV, inget internet ingen att prata skit med. Dessutom hade mobiltelefonen faktiskt räddat livet på mig en gång när jag fick problem med hjärtat och behövde ambulans.
Så jag fick snällt ställa ifrån mig mitt odruckna vin, klä på mig de blöta kläderna och skor som var så blöta så att de pratade med mig när jag gick. Klafs, klafs, blurp, för att sedan sparka mig och min Bajaj upp för den jävla backen som ligger ivägen till mitt hobbykrypin. Väl framme, blöt och grinig så beslutar sig den som styr livets händelser att sparka mig i röven så hårt det gick.
Jag kom inte in i mitt lilla krypin där modemet och mobilen låg och skrattade åt min dumhet, jag hade nämligen lagt ifrån mig nyckelknippan på bordet hemma och där låg den kvar förstås, ger mig faan på att den skrattade så den kiknade den också. Jaha, vad in i glödheta helvetet gör man nu då? Efter några sekunder så insåg jag, att göra inbrott hos mig själv, inte var något alternativ. Så gick då resan åter hemåt i snöslasket för att hämta nycklarna. Jag fick snällt sparka min Bajaj uppför den förbannade backen igen för att komma hem och hämta nycklarna.
Ok. sedan går det ju lite på rutin. Backe upp, backe ner, snöslask rinnande in i hjälmen fötterna i kallt vattenbad i skorna. Samma jävla resa tur och retur igen i snöyran. Äntligen så kom jag in i mitt krypin och kunde hämta modemet och mobilen. Resten är historia. Vinet var upphällt och det smakade ljuvligt bra efter att ha fått stå till sig en ett par timmar medan jag var ute i det mörka och blöta helvetet och sparkade skiten ur min Bajaj. Så kan en dag se ut mina vänner, om det slinter i skallen. Ha det gött.
Lämna ett svar