Ett gammalt minne dök just upp så här på påskdagen. Jag arbetade tillfälligt som maskinchef på ett mindre lastfartyg  (Caribean Star) som för tillfället låg vid kaj i Santo Domingo. Vi skulle avgå om någon timme för en 10 dagars rundtur med gods till ett antal öar i Karibiska havet, bland annat skulle vi lasta av gods i Puerto Rico som ju tillhör USA.

Året var 1992 och många fattiga dominikaners dröm var att ta sig till Puerto Rico för att få ett bättre liv. Många drunknade i sina försök att ta sig till Florida eller Puerto Rico över Karibiska havet i undermåliga överlastade flytetyg av alla slag. Det var precis samma ekonomiska flyktingar som de som försöker emigrera till Europa i dessa dagar. Skillnaden då var att ingen räddade dem och de dog som flugor i havet.

En tråkig händelse av det slaget fick jag uppleva på nära håll. Jag och min sambo bodde grannar med en liten ung familj med 2 barn. En dag så var modern försvunnen. Hennes man hade inte fått någon förklaring om vad som var orsaken. När hon sedan återvände till hemmet så uppdagades det att hon under en lång tid sparat ganska mycket pengar som hon sedan använt till att betala en människosmugglare för att komma till Miami. Hennes plan var att ta sig dit för att sedan få dit sina barn. Att hon hållit det hela hemligt var för att inte bli stoppad av sin man.

Hon hade mitt i natten blivit inpackad i en ranglig hembyggd träbåt tillsammans med alldeles för mycket folk, Båten kantrade redan en kort stund efter att ha lämnat stranden och många som inte kunde simma drunknade. Hon kunde inte simma men blev räddad av en simkunnig medpassagerare. Den man som framförde båten klarade sig till land fick ett visst onämnbart organ avskuret för att sedan bli ihjälslagen av de som överlevt.

I alla fall, tillbaks till fartyget. Vi väntade på att alla papper skulle bli klara för avgång, vi var nu någon timme sena och skulle egentligen redan vara till sjöss. Jag sitter på relingen utanför uppgången från maskinrummet och småpratar med maskinisten. Det var på eftermiddagen och solen stekte som den brukade göra för det mesta. På land precis vid uppgången till båten finns en vakt som skall förhindra ovälkomna besökare att ta sig ombord på fartyget. Han sitter mest och halvdåsar på en trälåda i den obarmhärtiga värmen, utan skugga att tillgå. Han ser inte ut som en vakt egentligen som vi är vana att se här i Sverige, han har ingen uniform, klädd som fattiga dominikaner är som mest och han ser riktigt pensionsfärdig ut i sitt skrynkliga brunbrända ansikte. Det enda som visar att han är något slags vakt är det avkapade  pumphagelgevär som vilar i hans knä.

Allt är fridens bananer när vi sitter där och väntar när det plötsligt och från ingenstans rusar förbi två kolsvarta unga män i bara kallingarna som var lika svarta. De trängde sig blixtsnabbt förbi oss som satt på relingen och det var bara guds försyn som gjorde att vi inte baklänges rasade ner i det skitiga hamnvattnet åtta meter längre ner och drunknade som råttor. De var nog färgade människor men det var inte helt säkert för det svarta bestod av skitig svart olja från maskinrumets hemliga värd under durkarna.

Den halsovande vakten som skulle förhindra att ingen obehörig tog sig ombord fick nu en helt annan uppgift, nämligen att hindra obehöriga att ta sig bort från från fartyget och irra omkring inne på förbjudet hamnområde i akt och mening att försöka smita ombord på något annat fatryg.

Hans reaktion var förvånansvärt snabb när han uppfattade situationen. han fick upp bössan och brassade  på med minst 5-6 hagelskott efter de flyende x-fripassagerarna men han var en bedrövlig skytt så tursamt nog träffade han ingen av dem av deras sprinterhastighet att döma. Det var en lite overklig känsla att se hur haglen gnistrade i asfalten runt de flyende männen och man väntade att någon av dem när som helst skulle falla träffad till marken. så hände nu inte, de försvann in mellan staplar av gods och försvann och med det fick saken vara för vaktens del. Han laddade om bössan och återgick till sin dvala på sin trälåda som om ingenting hade hänt. Vardagsmat alltså för denne gamle man.

När vi senare försökte finna ut hur fripassagerarna tog sig ombord och vart de hållit sig gömda så var det inga problem med att följa de nakna svarta fotspåren ner till maskinrummet. Tydligen hade de hittat ett litet trångt utrymme under en durkplåt där det fanns gott om smetig olja. Vi kunde även konstatera att det kommit in genom en ventilationslucka på övre delen av fartyget. För att förhindra fler incidenter av detta slag så svetsade jag på ett stålgaller i luckans öppning.

Tyvärr fick saken inte ett lyckligt slut för de oljiga männen. De hittades några dagar senare döda under maskinrumsdurken i ett annat av de fartyg som avgick från hamnen samma dag som de försökte komma med på vårt fartyg. Förmodligen dog de av kolmonoxidförgiftning eller syrebrist så man kan väl säga att de hade lite otur som inte fick en hagelskur i benet när de flydde från vår gamle vakt. Med facit i hand kan man väl påstå att sjukhuset och finkan hade varit ett säkrare ställe för dem.

.