Halva Juli har passerat, midsommar är avklarad och vi går sakta mot den mörkare årstiden. Sommaren har tyvärr ännu inte visat sig i sin bästa form, klockan närmar sig midnatt och man kan märka att nätterna blir allt mörkar och dagarna kortare.
Sitter i båten med dörren öppen, det är en behaglig temperatur, inte för kallt, inte för varmt. Från datorn ljuder Vivaldis sommaren andra stycket, Adagio.
Jag kan riktigt känna skiftningarna i musiken, mjuk och len som man kan minnas en svensk sommar från barndomen, som bryts av plötsliga crescendon som får mig att tänka på att hösten står för dörren. Ja, det är precis så att man genom musiken nästan kan känna sommarens väderlägen skifta mellan mullrande åskväder och strålande sol precis som livet självt skiftar mellan glädje, motgångar och hopp.
Det får mig att fundera på om Vivaldi verkligen tänkte på de fyra klimat-årstiderna när han komponerade detta verk. För mig låter det som om han försöker beskriva människors liv indelat i de olika styckena. Låt mig försöka förklara hur jag tänker mina kära vänner.
Slut ögonen, sitt bekvämt och låt första stycket av våren föra dina tankarna till den tidiga barndomen, när de första obekymrade åren alldeles nyss påbörjats, när livet i fars och mors varma och skyddande famn är den enda trygga tillvaron. Känn hur de mjuka stråkarna försiktigt ljuder med ett varmt och jämt tempo och tillför nya intryck till det helt öppna och av nyfikenhet längtande barnasinnet. Den förmodligen mest spännande delen av livet, när man hade hela boken full av blanka ark.
I andra stycket av våren kan man höra att en liten gnutta eftertänksamhet… Lite mer av livets realiteter tränger sig på, man kan ana musikens frågetecken och att det inte hela tiden är glädje som gäller, man kan även ana en del allvarliga passager här och där, men i det hela taget så speglas den skira barndomen av en trygghet i familjens skyddade hägn.
Vårens tredje stycke kommer och nu dansas det på ängarna, man känner kittlet av den kommande sommaren, livets höjdpunkt. Den tid när man ska bli kär, bilda familj och börja ta ansvar närmar sig, nu är det bäst att tjoa och dansa för allt vad livet är värt, snart är ungdomens ansvarslösa vår ett minne blott.
Så kommer äntligen sommaren, första stycket. Ett virrvarr av känslor och upplevelser i olika förpackningar, ömsom hårda och ömsom mjuka, ömsom lycka, ömsom olycka, ömsom ensamhet och längtan, ömsom kärlek och svek. Nu är man i hetluften, det verkliga vuxenlivet har tagit sin början. Man är där och kan inte ändra på den saken. Returbiljett saknas och den tid när man kunde söka skydd i mors och fars trygga famn som förr kommer aldrig tillbaka.
Sommaren, andra stycket. livet börjar lunka på i en lugnare takt, man börjar finna sig själv allt mer. Klart att man snubblar då och då och stället till med en del slammer på livets väg, men på det stora hela svävar man på över ängarna och tycker att man har full kontroll.
Sommaren tredje stycket. Aj faan vad tiden har gått, sommarn verkar gå mot sitt slut. Hjälp! Jag som skulle hinna så mycket, nu blir det bråttom. Kuta trappa upp och trappa ned i livets pyramid, skynda skynda, snart gör livets höst sitt intåg så nu gäller det att hinna med allt vad man planerat innan man hamnar på livets soptipp.
Hösten, första stycket. Tänk vad fel jag hade, livets höst, åtminstone inte den första delen, är absolut ingen soptipp. Det är nu man verkligen börjar njuta av livet, Man har så att säga, resten av livet framför sig och det är nu man kan börja vraka och välja vad man vill ta sig för med. Nästan som när man var barn. Lyssna på musiken och följ de lystra skutten genom hagarna, över bergen och i de lugna vikarna, känn hur musiken fyller dig med frid.
Hösten, andra stycket. Ja här hoppar man inte hage och skrattar direkt. Nu har man kommit till den tid när vänner och familjemedlemmar börjar lämna vår värld och man på allvar börjar inse att har man en gång kommit till denna värld, så måste man också en gång lämna den. Det vilar dock en viss frid i dessa toner.
Hösten, tredje stycket. Nu har man äntligen passerat större delen av hösten, man har förstått och accepterat att livet är ändligt och att det en dag kommer en vinter utan påföljande vår. Något som man inte tänkte på så mycket förut. Nu klingar musiken glatt igen och det är gott att ta tillvara det bästa livet erbjuder innan hösten övergår till vinter.
Vintern, första stycket. Det här är en kärlekskamp. En föraning till att kärleken till livet obönhörligt måste börja brytas ner och avslutas för att en kärlek till döden ska kunna ta plats i hjärtat. En förödande vacker kärlekskomposition.
Vintern, andra stycket. Viken frid att lyssna på detta stycke. Det rymmer nu ett helt livs historia, den från början tomma boken med alla sina blanka sidor börjar nu bli fylld av livet själv, så fylld av lugn och harmoni. Nu har man bara ro att vänta.
Vintern, tredje och sista stycket. Ja, alla mina vänner. Det sista stycket musik av Vivaldi talar ju, liksom all de övriga, helt för sig själv så det får ni känna in själva.
Författat av: Urban Hahne en gång i tiden.
Lämna ett svar