Nyss matade jag min andfamilj eller kanske jag numera skall kalla det för min ankfamilj eftersom de faktiskt börjar bli tama, ja familjen hänger ihop ännu men jag kan se att det är på upphällningen. De tre syskonen börjar alltmer kivas med varandra. Efter att ha bjudit dem på lunch så stannade jag kvar på däck och studerade dem en bra stund.
Eftersom det numer bara är en massa samhällstillvänd smörja på radion så hade jag satt satt en USB-sticka i radion med egeninspelad musik som jag avnjöt samtidigt som jag ingående studerade mina tre små vänner med sin mamma, ja dom är inte små längre utan nästa lika stora som mamman.
Efter allt regnande så tittade faktiskt solen fram lite mellan molntapparna och livet kändes skönt. Utanför växer det en hel skog av näckrosor och i solens tappra försök att bryta fram tillsammans med min favoritmusik så kände jag en förunderlig respekt för livet och när jag iakttog mina små vänner som lugnt och helt planlöst och till synes helt bekymmersfritt gled runt bland de blommande näckrosorna så kändes livet tidlöst på något vis. En känsla av stor frid intog mitt inre för en liten stund.
Det blev liksom omöjligt att låta bli att fundera på vad som eventuellt rörde sig i hjärnorna på familjen anka. Jag har i alla fall kommit fram till att de tre ungarna är den svenska motsvarigheten till Knatte, Fnatte och Tjatte som mamman Dumbella Anka så framgångsrikt lyckats lotsa fram till ett nästan vuxenliv. Jag får väl se mig som morbror Kalle Anka då i sammanhanget.
I alla fall… Som yngre så reflekterade man ju inte så mycket på alla skämt om pensionärer som satt på parkbänkarna och matade änderna. Hasse Alfredson tog ju någon poäng där och följande kunde man som glad pensionär få ta del av i Sollentuna en vårdag. Hur går det till det där då att mata duvor och änder? Jo då, nu för tiden finns det kurser för allting, även för de mest självklara aktiviteterna.
På eftermiddagen den första fredagen i april samlades ett 20-tal medlemmar nedanför Edsviks slott till en kurs i konsten att mata fåglar med bröd. Kursen anordnades av Tunasol i samverkan med Vuxenskolan och den leddes av Magnus Svan från Sollentuna Ornitologiska Sällskap. Jo då, han hette faktiskt Svan på riktigt.
Jaa, Så är man nu till sist andmatare själv. Inte för att jag behövde gå en kurs i ämnet ”Mata änder” Nej för sjutton, så illa är det inte, (ännu). Men matar änder, det gör jag. Vore jag muslim finge jag säkert 72 oskulder i himlen efter allt gott jag gjort för våra ankor. Hoppas bara att det inte är ankor jag får tillgång till när jag så småningom vandrar vidare till andra sidan, Får nog kolla upp det där med någon Imam lite bättre innan jag konverterar. Ha det bra alla mina vänner, vi hörs.
Lämna ett svar