Klockan är nästan elva på kvällen, där ute regerar tystnad, mörker och kyla. Jag lägger in några vedträn i braskaminen för att hålla kylan borta.
För ett ögonblick så önskar jag att tiden skulle flyga iväg fort. Fort så att jag äntligen får möta våren, den tid som naturen ser som livets gryning här i vårt kalla norden.
Mitt i mina tankar s
törs jag av den stora väggklockans tick. tack. tick. tack där jag sitter och blir påmind om att tiden går oavsett vilken årstid det är och att det faktiskt gäller att ta vara på livet även om det är mörkt, kallt och besvärligt.
På Tv:n visas bara skräp, så jag tar fram min gitarr som jag nästan inte använt sedan jag bytte den till mig. Det är en mer än sexti år gammal Levin och jag förstår att den genom åren samlat på sig oändligt mycket ljuv musik, det gäller bara att lära sig locka fram den.
När jag plinkat på den en stund så tänker jag att det nog kommer att ta ganska lång tid att locka fram allt musik som ligger lagrad i den och att det nu inte är så viktigt att tiden går fort längre.
Våren kan vänta, in med mer ved i brasan, varför ska jag ha bråttom att leva när jag kan hitta så mycket harmoni just här och nu. Det är ju skönt att leva bara man vet om det.
Lämna ett svar